Det finns mycket att säga om valet 2022. Mycket att analysera och försöka förstå. Men jag börjar i en annan ände. Min yngsta dotter röstade för första gången. När vi gick mot vallokalen var hon väl förberedd. Hon hade gjort tidningarnas alla valkompasser, ställt frågor, försökt resonera med sig själv. Inte förrän hon lagt sin röst fick jag veta hur hon tänkt och varför. Jag drog en suck av lättnad, för hon hade verkligen tänkt. Hon sa: ”Mamma, det är klart att jag har gjort research, det här är ju mitt livs första val och det kanske kommer vara mitt allra viktigaste”. 

Nu har vi facit, nåja. Åtminstone delvis. Situationen förändras ju fortfarande i realtid. Men en sak kan jag konstatera: jag önskar att fler gjort som min dotter, att fler verkligen tagit sig tid att försöka förstå de olika partiernas ståndpunkt och ursprung. 

Nu går vi en oviss, stökig mandatperiod till mötes. Igen. 

En annan sak som greppar mig med valet är att färre valde att rösta i år, jämfört med 2018. Det är ett trendbrott. 

Sedan 2002 har fler har gått till valurnorna för varje val. Ett exempel: I valet för fyra år sedan röstade 87 procent av befolkningen, vilket var den högsta siffran sedan 1985. 

Det var glädjande besked för demokratin. 

Men i år bröts alltså den trenden – för första gången på 20 år. Det säger något om splittringen i vårt land. Årets valdeltagande blev ett steg tillbaka, och landade, enligt preliminära siffor, på 84,2 procent.

Varför kommer vi kanske aldrig att få veta. Fler svenskar var röstberättigade 2022 än 2018. Fler borde alltså ha röstat. 

Men något skaver. Årets valresultat är säkert en konsekvens av det. 

N

är allt liksom skälver runt omkring, med krig, lågkonjunktur, och en känsla av att befinna sig i limbo, borde det mest naturliga vara – att använda sin röst. Inte att ge bort den. Men så blev det inte.

Med det sagt, nu finns bara en sak att göra – kavla upp och fortsätta jobba för demokrati och människovärdet. 

Inte minst blir det viktigt att hålla liv i de politiska samtalen på arbetsplatserna, och att fortsätta samtalen hemma vid köksborden. Det är så vi höjer löner och tryggar våra anställningar och pensioner. Det är så vi ger våra barn fördjupad kunskap, om vad konsekvensen av olika regeringsalternativ faktiskt blir. Inte bara nu. Utan även om 10, 20 år. 

I årets skolval segrade något otippat Moderaterna, när många i stället spått en Greta-effekt bland ungdomarna. Resultatet av skolvalet fick mig att tänka på en intervju jag gjorde för några år sedan, med statsvetaren Magnus Hagevi, forskare i politiska beteenden. Han berättade att barn i hög grad röstar som sina pappor. Och att det politiska arvet är störst på högerkanten. Och inte bara det: Barn blir i allmänhet ännu lite mer höger än sina pappor. Det är ett stort ansvar vi bär som föräldrar när vi ska hjälpa våra barn att forma framtiden. 

I det här numret analyserar Livs ordförande Eva Guovelin årets valresultat, läs mer på sidan 6. Vi hjälper dig även att förstå hur den nya visselblåsarfunktionen fungerar. Dessutom har vi besökt Pågen Högsbo i Göteborg. Och sist men inte minst en efterlysning från oss: Arbetar du inom livsmedelsindustrin, är medlem i förbundet och tycker om att skriva?

Hör av dig! Nu söker vi nämligen starka röster till Tankar i Arbetet. Mejla oss på: redaktionen@malochmedel.se.