[Ur nummer: 05/2004] Förutom de redan lågavlönade, vilken annan grupp i samhällshierarkin är tillfreds med en löneökning på 275 öre i timmen (480 kronor i månaden)?
Enligt samstämmiga interna kommentarer är det ekonomiska utfallet, 275 öre mer i timmen, i det nyligen undertecknade Livs-avtalet helt okej. Många vill till och med gå ett steg längre och betygsätta slutresultatet som ”över förväntan”.
Jättebra! Grattis! Puss och kram!
Varför ska då någon drista sig till att stövla in i den goda samstämmigheten och ifrågasätta det som alla tycks vara överens om? Varför kan vi inte få fortleva i den bästa av världar?
Jo, därför att ett avtal och i synnerhet det förhandlingsprotokoll som ett nytt avtal vilar på innehåller så mycket mer än pengar!
Det finns alltid en färdriktning, om än medvetet otydligt formulerad, inristad i ett centralt avtal. Man är alltid på väg åt något håll.

Och den färdriktningen blir efter varje nytt överenskommet avtal allt tydligare: Det är ni på det lokala planet, ute i företagen, som ska komma överens om hur ni vill ha det.
Allt fler frågor slussas därför ner från central avtalsnivå till lokal.

Är ni, arbetsgivare och fack, överens om att ni vill arbeta tolv timmar om dygnet tre dygn i veckan på er arbetsplats så gör det! Är ni överens om att minimera antalet fast anställda i företaget och låna in extra arbetskraft vid behov så låt gå för det!.
Det kan ju verka sympatiskt och demokratiskt. Ingen som styr och ställer ovanifrån. Ingen utanförstående potentat som lägger näsan i blöt.
Men då är vi också snart där, dit arbetsgivarna vill att vi ska färdas. Vid deras drömmars mål: Det renodlade företagsavtalet.
Företagsavtal, det vi från fackligt håll säger oss vara benhårda motståndare mot.
Och då befinner vi oss också i en situation där det, ur arbetstagarperspektivet, sämsta företagsavtalet blir vägledande.

Vi känner redan igen tongångarna, från arbetsgivarhåll, när de blir tal om att förhandla om en försämring av
arbetsförhållandena på hemmaplan: Men det har dom ju gått med på i Byxishult! Och gör inte ni det också så äventyrar ni ju hela vårt företags existens!   

Vi befinner oss alltså redan nu snubblande nära den situation där innehållet i det centralt slutna avtalet mest präglas av välmenande råd medan facket på det lokala planet nu mer och mer tvingas ta strid om arbetstider, anställningsförhållanden, arbetsmiljö och så vidare, under fredsplikt.
Den fajten kan vi kollektivt aldrig gå segrande ur.
Därför blir känslan av facklig vanmakt ännu större när man i det centrala förhandlingsprotokoll som ligger till grund för de nyligen slutna avtalet  kan konstatera att Livs och Li nu har inrättat ett ”Rådet för kollektivavtalsfrågor”.

Ett råd i vilket de två parternas ”bestämda intention är att i god anda
söka lösa samtliga uppkomna avtalstolkningstvister, och endast i undantagsfall föra frågan vidare till Arbetsdomstolen”.

Från facklig kamp till i ”god anda” tillsammans med arbetsgivaren.
Hur skall den som har svårt att andas i den goda andan överleva framöver?