En tredjedel av Livs medlemmar har invandrarbakgrund men det märks alldeles för lite bland de förtroendevalda. Framför allt är det få invandrarkvinnor med fackliga uppdrag.

[Ur nummer: 04/2005] Själv glömmer jag inte kvinnan som paketerade bröd på ett stort bageri. Det handlade om 2 400 limpor i timmen för en usel lön.
Den dagen som vi träffades rådde kaos. Stora beställningar skulle levereras före helgen. Hon hade svårt att gå ifrån. Egentligen skulle de vara tre, men den här dagen var de bara två. Arbetsledaren var ilsken och ett tag verkade det som att kvinnan inte skulle få den rast som hon hade rätt till.
Hon efterlyste respekt. Hon ville inte bli behandlad hur som helst. Till slut kom hon ifrån efter ingripande från en chef högre upp i hierarkin.
Det vi pratade om var hennes fackliga engagemang. Hon var sedan två år tillbaka kontakt- och studieombud. Något som hon var mycket stolt över. Hennes modersmål var turkiska och tvåspråkigheten räknades som en resurs. Hon var inte främmande för att ta på sig andra fackliga uppgifter. Den kvinnliga klubbordföranden var en förebild.
Detta kunde ha varit en solskenshistoria som kanske hade slutat med att hon blev ombudsman eller ledamot av förbundsstyrelsen. Så slutade dock inte historien. Tio år senare var hon, 40 år gammal, förtidspensionerad, utsliten och med en ihållande värk som gjorde att hon inte kunde fortsätta att jobba.

Det är just för att förhindra den här galenskapen som det behövs fler invandrarkvinnor i det fackliga arbetet. Det är invandrarkvinnorna som har de sämsta jobben. Enligt LO-rapporten Integration 2004 är det bara sex procent av LO-kvinnorna som är födda utanför Norden som har fackliga uppdrag.
Tänk vilka erfarenheter som går förlorade! Vilken vrede! Det handlar också om kunskap som skulle kunna leda till förbättringar för de mest utsatta på arbetsmarknaden.

Visst är det bra med program om jämställdhet och integration. Problemet är att jobbet oftast anses avslutat när de är skrivna och antagna av kongress eller repskap. Det är ofta inget fel på innehållet. Det är klokt och genomtänkt in i minsta detalj. Men där tar det slut. Alltför ofta blir de liggande på någon hylla och samlar damm tills de helt glöms bort.
Till årets kongress finns det två motioner som behandlar jämställdhet och integration. Motionärerna vill se fortsatt fokus på dessa frågor, något som också förbundsstyrelsen har ställt sig bakom.
Intressant i sammanhanget är att se vad som hittills uppfyllts av fattade beslut på området.
I Livs senaste jämställdhetsprogram som är från 1997, konstateras på flera ställen att kvinnorna har lägre löner och att det måste uppmärksammas och åtgärdas. Det en fråga som fortfarande hålls levande. Men i programmet står också att speciell uppmärksamhet måste ägnas åt invandrarkvinnorna. Av detta har det inte blivit mycket av. Inte heller har det märkts att kraft lagts på att uppmärksamma medlemmar med invandrarbakgrund så att de kan utvecklas på arbetsplatsen och delta i det fackliga arbetet. Det står också i programmet.

Utöver jämställdhetsprogrammet finns också integrationsprogram som avlöst varandra utan att mycket har hänt.
I början av 1990-talet antog LO ett invandrarpolitiskt program som Livs gjorde till sitt eget. Arbetet med att förverkliga det skulle prioriteras inom förbundet. Bland annat skulle invandrar- och flyktingfrågor lyftas fram.
Drygt tio år senare, 2004, är det dags för ett nytt program med titeln Allas lika värde. Även det är ett försök att främja integration och motverka segregation och diskriminering. Det har än så länge inte synts så mycket av det i förbundets verksamhet.

Problemet är att kvinnorna och invandrarna sällan höjer sina röster och ställer krav på deltagande. Det är därför viktigt att alla valberedningar har såväl mångfalds- som jämställdstanken med i sitt arbete.
Det vilar också ett ansvar på dem som redan är aktiva. Mycket handlar om att stötta och uppmuntra för att få med fler i det fackliga arbetet. Fler arga. Fler som vill förändra.