[Ur nummer: 07/2003] Regelrätta strejker har under senare år varit lika sällsynta på den svenska samarbetsmarknaden som välhängd entrecote är det i stormarknadernas köttdiskar.
Nu har dock två LO-förbund på kort tid och på grund av övertryck i den egna organisationen ”tvingats” ut i strejk. Kommunal därför att deras medlemmar inte längre nöjde sig med att diskutera sina löjligt låga löner enbart inom den egna organisationen. Elektrikerna därför att deras medlemmars missnöje med ett ständigt alltmer upptrissat arbetstempo inte längre gick att hålla stången inom den egna förhandlingsapparaten.
I sann svensk medbestämmande- och samarbetsanda har facket allt mer tagit på sig oket att försöka kanalisera och balansera de egna medlemmarnas missnöje, med sina arbetsförhållanden, inom den egna organisationen. Istället för att köra pang på rödbetan och omedelbart ställa arbetsgivarna mot väggen, när missnöjet med låga löner och dåliga arbetsförhållanden börjat gro i de egna medlemsleden, har man i det fackliga förtroendeledet sett det som ett internt pedagogiskt problem: Vi måste få medlemmarna att begripa att ”så enkelt är det inte”.
Därefter har man, snarlikt arbetsgivarnas sätt att argumentera, kört ner hela den ekonomiska konsekvensanalysen i halsen på sina missnöjda medlemmar: Tillfället att ställa krav är inte det rätta, statens finanser urholkas, framtida arbetstillfällen riskeras, prisstegringar väntar och så vidare.
Den missnöjde medlemmen har helt enkelt fått en lektion i fackligt vett och etikett enligt samarbetsmarknadens praxis. Och över det uppbubblande missnöjet har locket lagts på.

Inom de fackliga organisationerna har den samhällsansvariga samaritrollen lett till en fullständigt upp och nervänd världsbild. Det är inte arbetsgivaren som är boven i dramat längre och håller igen alla ansatser till förbättringar, anser många medlemmar, utan det är det egna facket.
Efter en tids malande i den egna fackliga grottekvarnen har nämligen medlemsprotesterna mot usla löner och taskiga arbetsförhållanden fokuserats mer på fackets flathet och oförmåga att ”lyssna på medlemmarna” än företagsägarnas roffarmentalitet.
I det läget är en regelrätt strejk enda utvägen, en livsnödvändighet helt enkelt, om den fackliga organisationen på sikt skall överleva. Missnöjestrycket måste få läcka ut och arbetsgivaren måste visas upp som den stora bromskloss han är.
Även om slutresultatet av Kommunals lönestrejk nu blev på gränsen till oacceptabelt magert så innebar ändå strejken i sig själv att själva sakfrågan – de löjligt låga lönerna – hamnade där den hör hemma, i topp på den framtida fackliga dagordningen. I samma topposition skall givetvis även Elektrikernas grundläggande strejkanledning, det ständigt allt mer uppdrivna arbetstempot, hamna. Vilket den också nu förväntas göra när LO-ledningen har tagit på sig uppgiften att kraftfullt föra ”Elektrikernas konfliktfråga” vidare på bred front i framtida centrala förhandlingar.

Det sorgliga med båda de här strejkerna är dock att de kommer alldeles för sent. Skadan är till viss del redan skedd.
Löjligt låga löner och ett allt mer upptrissat arbetstempo är missnöjesfrågor som ältats i åratal internt inom facket. Men de har inte getts tillfälle att pysa ut förrän nu, när medlemmarnas förtroende för den egna fackliga organisationens handlingskraft definitivt var på väg att förloras.
Förhoppningsvis  kan nu ett kraftfullt fackligt agerande i framtida avtalsförhandlingar läka den skada som har skett och stärka den fackliga sammanhållningen framöver.
Det är livsnödvändigt!
Ha en skön sommar och tänk nu över riktigt ordentligt hur du ska rösta i det kommande EURO-valet, den 14 september!