Ned med allt och upp med humöret!

[Ur nummer: 11/2004] Det är många komponenter i vårt nuvarande samhällsbygge som det finns all anledning att förhålla sig skeptisk till: Arbetstillfällena blir färre och färre, våra skattefinansierade trygghetssystem luckras upp, vårt kollektiva ägande  privatiseras allt mer och så vidare.

För de många samhällsmedborgare vars ekonomiska resurser är så snävt begränsade att de enbart kan införskaffa det allra livsnödvändigaste, mat, kläder och husrum, är det svårt att hålla mungiporna uppe i dagsläget.

När jobbet du slitit dig halvt fördärvad i försvinner, när ersättningsmöjligheten från a-kassan omgärdas av allt njuggare regler och när det privatiserade elbolaget höjer taxan kvartalsvis, är det lätt att hålla sig för skratt.
Att i det nödläget tvingas åhöra professionella kväkare moralisera, om att det bara krävs att du håller humöret uppe och ta dig själv i kragen så ordnar det sig, är som att bli utställd till åtlöje och offentligt bespottad på stadens skamfilade torg.

Det finns tusen och åter tusen idogt kämpande medborgare som både har försökt hålla humöret uppe och lyft sig i kragen hundratals gånger, när de utan egen förskyllan hamnat i prekära lägen, men lik förbannat har de bara sjunkit allt längre ner i samhällsdyn.
Och det har de gjort av den enkla anledningen att det inte är de enskilda individerna, de som befinner sig på den nedre halvan av samhällspyramiden, som själva bär skulden till att de hamnar under rasmassorna när det tidigare så gedigna samhällsbygget nu är på väg att falla samman.
Orsaken till raset är de nuvarande samhällsarkitekternas fel. Hållfastheten i det bygge de är på väg att konstruera är inte tillräcklig.
   Det är ett fuskbygge, helt enkelt.
   En mängd etagevåningar med panoramautsikt vilande på en underdimensionerad grund.

Det finns alldeles för många egotrippade roffare som idag själva livnär sig gott på att saluföra dagens allt mer individualistiskt influerade samhällsutveckling som den idealiska, samtidigt som de hävdar att de som hamnar på efterkälken och tvingas ta stryk i utformandet av ”det nya samhället” gör det enbart av brist på egen initiativkraft.

Därför ska, enligt saluförarna, sjuk- och arbetslöshetsersättningar begränsas till ett minimum och det facklig inflytande desarmeras för att på så vis tvinga fram den individuella initiativkraften hos var och en.

Men de som verkligen får stryk i den nuvarande samhällsutvecklingen och inte låter sig nedslås i första skedet utan behåller sin initiativkraft, sätter klackarna i backen och dristar sig till att ställa krav, som beskär roffarnas ambitioner, beskylls i nästa skede utan pardon för såväl kommunism, terrorism som infantilism.
   Inför sådana ogrundade och fräcka beskyllningar finns det givetvis all anledning att ”hålla humöret uppe” och ”ta sig själv i kragen”.

Bli heligt förbannad, helt enkelt, och protestera högljutt och samfällt mot det roffarsamhälle som vissa nu, inte utan framgång, försöker lägga grunden till.