Det händer att vi som upplevt skolmaten på 60-och 70-talet ger oss hän och börjar utbyta minnen. Vad var äckligast? Leverstuvningen, de gröna äggen till sillen, aptitvursten eller den förskalade potatisen med sin extrahårda hinna? Listan blir längre och längre tills vi enas om att det inte var bättre förr.

I det här numret på sidan 18 skriver vi om Dusting Food Museum som ligger i Malmö, där 80 av världens äckligaste maträtter finns samlade. Den som vågar provsmaka får en spypåse vid entrén. 

Men varför ska man egentligen upp-märksamma äcklig mat? Personligen tycker jag det är viktigt att arbeta för bra matupplevelser. Särskilt utsatta för matövergrepp har barn och gamla varit under åren. 

En titt i min svärmors ”låda” från hem-tjänsten fick det att vända sig i magen på mig. Ljummet, trist och brunt. Och svärmor som så många andra gamla kämpade med aptiten. Gladare blir jag när jag läser att samma Upplandskommun nu satsar rejält med pengar på skolmaten. Jag hoppas det ska spilla på de gamla också även om min svärmor har gått ur tiden.

I somras när det var som hetast gjorde en annan matrelaterad nyhet mig extra varm om hjärtat. Personalen på Fruängsgården i södra Stockholm samlade sina boende i skuggan runt en plastpool för svala fotbad, serverade kalla paraplydrinkar och isglassar att suga på. Att få i sig vätska och socker kan vara livsavgörande när man är gammal och svag. Och hjälpte inte det spelade man Monica Zetterlund, det funkar alltid sade personalen.

Men tillbaka till skolmatsalen. I forntiden när jag var barn så var det tvång att äta upp skolmaten. Maten slevades upp och det hjälpte inte att man bad om lite, eller inget alls av någon ingrediens. Leverstuvningen tornade upp sig ändå och olyckliga ungar satt kvar tills rasten var över och kämpade. Vid ”grishinken” stod en lärare och kontrollerade att inget slängdes. Matpennalism som jag hoppas är helt utrotad i dagens skolor.

För ett antal år sedan lyssnade jag till ett intressant föredrag av en kommunanställd. Hon berättade om sitt angelägna uppdrag som gick ut på att kontrollera vilken typ av skolmat som slängdes och hur mycket mat barnen faktiskt fick i sig varje dag. En omvänd grishinkskontrollant helt enkelt. Hennes jobb var sedan att påverka matsedlarna och tillagningen så att barnen åt och njöt helt frivilligt. Mål sattes upp och följdes kontinuerligt efter principen att mat som ingen vill ha inte heller gör någon nytta.

Min gissning är att det är högst varierande vad som är målfokus i äldrevården. Urin och avföring mäts hos de sjukaste, men låt oss hoppas att brukarnas faktiska ätande också följs upp. Att menyer och matkvalitet justeras efter det. Det är lätt att skylla på ekonomin, men många gånger räcker det att ge personalen förtroende och att krav ställs. När min son gick på förskolan var han ingen storätare precis. Men förskolekocken Ilja kunde knepen att få honom och andra matskeptiska ungar att äta. Inom ramen för en snål kommunal budget lagade hon precis sådan mat som gick hem. 

Vi som gör Mål & Medel hoppas förstås också att ni ska uppskatta det vi bjuder på. På sid 3 kan ni till exempel läsa några av de uttalanden som gjordes på Livs kongress, som nyligen avslutades. Mer om kongressen på sidan 4.

Och en riktig mathjälte porträtterar vi på sista sidan, Mattias Hektor, livsmedelsarbetaren som var med och skapade för-
utsättningar för ta tillbaka tillverkningen av Boxholmsosten till orten.

Thelma Kimsjö, tf chefredaktör