[Ur nummer: 04/2003] Såväl många arbetsgivare som fackliga företrädare har under senare år energiskt hävdat att det behövs mer kompetens i produktionsledet. Mer duktigt folk, helt enkelt!
Må så vara!
Men vad är det för kompetens och underförstått inkompetens de i, till synes, så stort samförstånd pratar om?
Är han/hon som i femton års tid oklanderligt och lojalt delat sin arbetsdag med en ständigt trilskande förpackningsmaskin och alltid fått höra från en nervöst peppande arbetsledning – ”Det är tur att det är någon här som klarar av den där maskinen” – är det en kompetent person? Är det en ”nyckelperson” i företagets produktionsflöde?
Om företagsledningen sedan, efter femton års maskinstrul, investerar i en ny förpackningsmaskin, uppbyggd på en ny funktionsteknik, och låter en nyanställd begåvningskapacitet, vars förutsättningar att lära sig den nya tekniken, enligt företagsledningens ensidiga bedömning, är betydligt större än trotjänarens, ta hand om den nya maskinen – vem är då mest kompetent, den nyanställde eller trotjänaren?
När sedan den nya maskininvesteringen, månaden därpå, skall räknas hem i företagets ekonomiska kalkyl via en minskad bemanning i produktionen, vem har då sin anställning mest tryggad när varslen om uppsägning börjar dugga ?
Med stor säkerhet visar det sig troligen då att den nyanställde av samstämmiga bedömare inom såväl företagsledning som fack betraktas som ”en nyckelperson” i produktionen, medan trotjänaren som förra månaden var den ende i företaget som kunde få den numera avvecklade förpackningsmaskinen att fungera plötsligt är fullständigt nollad i kompetenshänseende.
Därför att hans/hennes yrkeskompetens skrotades ihop med maskinen. De två var en enhet. 
Vad är vi som inte betraktas som kompetenta nyckelpersoner i företagets produktion? Är vi lallande idioter? undrar Åke Bergvall (sid 22). Åke som nyligen efter tio års slit förlorat jobbet på Samfood i Malmö därför att, som han upplever det, ett antal ”nyckelpersoner” med diffus kompetens plötsligt fick gå före honom i turordningskön.

Det opreciserade tjatet, som förutom arbetsgivarna även många fackliga företrädare ägnar sig helhjärtat åt, om att det saknas och att det behövs mer kompetens i yrkeslivet, är oerhört diskriminerande för merparten av dem som idag arbetar i produktionsledet inom livsmedelsindustrin. De skuldbeläggs helt enkelt  som inkompetenta eller som Åke Bergvall uttryckte det, ”lallande idioter”.
Och det gör de därför att de hittills aldrig har getts möjlighet att bygga upp någon egen kompetens för att tillgodose yrkeslivets framtida arbetskraftsbehov. Varje minut av deras hittillsvarande arbetstid har nämligen arbetsgivaren lagt beslag på för att suga ut mesta möjliga ekonomiska mervärde ur deras arbetskapacitet.

Därför finns det ingen saklig grund idag för att diskutera vare sig yrkeskompetens eller nyckelpersoner inom livsmedelsindustrin så länge det inte finns ett existerande och fungerande internt yrkesutbildningssystem inom varje företags väggar. Och någon sådan utbildning finns det inte en tillstymmelse till idag inom en överväldigande majoritet av de svenska livsmedelsföretagen.
Och så länge ”verkligheten” är så illa beskaffad skall inte heller någon enskild anställd behöva känna sig diskriminerad för bristande yrkeskompetens eller, när ”det skall sparas på arbetskraft” i företaget, bli förbisprungen i turordningskön av någon diffust meriterad ”nyckelperson” vars enda merit är att han/hon ännu inte har hunnit bliva inkompetensförklarad på grund av allt för lång och trogen tjänst i företaget.