[Ur nummer: 07/2005] Åtta kvinnor anklagar en förman för sexuella trakasserier på Frito-Lay, PepsiCo:s chipsfabrik utanför Warszawa (se reportaget på sidan 18).
Facklig feminism blir här konkret. Mannen är häktad men fortsätter att få sin lön. Kvinnorna, som sparkats eller tvingats att säga upp sig själva, har inte återfått sina jobb eller fått ersättning för sina förlorade arbetsinkomster. Det är totalt oacceptabelt.
Fackföreningen Solidaritet har sett till att medlemmarna får juridisk hjälp. Dessutom har man genomfört namninsamlingar, demonstrerat och sökt internationellt stöd. Arbetskamraterna på fabriken har dock inte ställt upp i någon nämnvärd utsträckning. Skrämda till tystnad? Ja, det verkar så.

PepsiCo är ökänt för sin antifackliga hållning. Listan är lång över konflikter som hänskjutits till Livsmedelsarbetarinternationalen, IUL. Istället för att ta i tu med anklagelserna om sexuella trakasserier på ett seriöst sätt så har arbetsgivaren försökt tysta ner skandalen. Kvinnorna har också utpekats som lögnare och det har påståtts att de ingår i en sammansvärjning för att pressa företaget på pengar.
Genom att inte skydda sina anställda mot sexuella trakasserier kränker PepsiCo såväl grundläggande mänskliga och internationella rättigheter som europeisk och polsk lag.

Företaget handlar i strid med det europeiska likabehandlingsdirektivet. Företaget handlar också i strid med ILO-konventionen nummer 111. Företaget lever uppenbarligen inte heller upp till den egna världsomspännande uppförandekoden. Enligt den förbinder man sig att ”tillhandahålla en arbetsmiljö som är fri från varje slags diskriminering, inklusive sexuella och andra former av trakasserier.” Här utlovas också att individer som rapporterar etiska förseelser på PepsiCo ska skyddas, samt att chefer som hämnas på anställda som utövar sina rättigheter ska bli föremål för disciplinåtgärder från företaget eller rent av åtalas för brott.

Inget av det PepsiCo förbundit sig att göra har man gjort. Som så ofta annars kan man misstänka att det handlar om dåliga beslut och ovilja att efteråt erkänna att man gjort fel. Det verkar också som att koncernledningen i det längsta kommer att hålla den lokala fabriksledningen om ryggen.
Det kvinnorna kan hoppas på är att få rätt i den juridiska prövning som nu äger rum. Problemet är att den kommer att ta lång tid. Det talas om att det kan ta åratal innan dom faller. Under tiden är kvinnorna och deras familjer hårt pressade, inte bara psykiskt utan också ekonomiskt då utsikterna att få ett nytt jobb är mycket små.
Det gäller därför att sätta press på PepsiCo att ta sitt ansvar som arbetsgivare. Såväl Nordiska unionen inom närings- och njutningsmedelsindustrin som Fria fackföreningsinternationalen, FFI, med 155 miljoner medlemmar, har antagit resolutioner till stöd för kvinnorna.
Facklig solidaritet över gränserna handlar ofta om att förhindra att jobb flyttas utomlands eller att motverka lönedumping. Det finns dock andra frågor som är minst lika viktiga och PepsiCo-fallet är en sådan fråga.

Det är modigt av dessa kvinnor att utmana en så pass stor och mäktig arbetsgivare. Det de gör är inte bara viktigt för dem själva och deras egen värdighet, utgången är också betydelsefull för andra utsatta kvinnor, inte bara i Polen utan överallt i världen där sexuella trakasserier förekommer.

Det som kan få företaget att ta sitt ansvar är högljudda internationella protester. Ett sätt är att skriva protestbrev till PepsiCo:s vd, se förslag på IUL:s hemsida, www.iuf.org, eller ringa och rapportera överträdelser mot PepsiCo:s uppförandekod på gratisnumret till larmcentralen PepsiCo speak up hotline, tel 001-770 810 26 37. n