Sexuella trakasserier i arbetslivet är ett problem som hamnat i fokus rejält på senare år. Inte minst efter #metoo-rörelsens vittnesmål hösten 2017.
Inför internationella kvinnodagen den 8 mars vill vi i det här numret uppmärksamma sexuella trakasserier genom en intervju med Joa Bergold, utredare på LO, som under flera års tid fördjupat sig i denna fråga, se sid 17.
Det var Joa Bergold som 2018 skrev rapporten Kvinnlig fägring och machokultur? Sexuella trakasserier i arbetslivet bland LO-förbundens medlemmar. I rapporten lyfter hon det fackliga perspektivet, att sexuella trakasserier och andra typer av kränkande eller oönskade beteenden på arbetsplatsen måste behandlas som en arbetsmiljöfråga och inte som individuella problem hos den som utsätts eller den som utsätter.
Det är också viktigt att veta vad som menas med sexuella trakasserier. Det är inte alla som har detta klart för sig. Diskrimineringsombudsmannen har följande definition: ”Sexuella trakasserier är ett uppträdande av sexuell natur som kränker någons värdighet. Förutom kommentarer och ord kan det vara att någon till exempel tafsar eller kastar närgångna blickar. Det kan också handla om ovälkomna komplimanger, inbjudningar och anspelningar.”

I rapporten lägger Joa Bergold vikt vid facklig feminism som ett verktyg för att komma åt problemet med sexuella trakasserier. Det handlar om att kön liksom klass formar handlingsutrymmet i arbetslivet och inom familjen. Det är inte för inte som Livs är ett feministiskt förbund, var bland de första LO-förbunden att skriva in det i stadgarna, vilket Livs kongress beslutade att göra 2005.
Rapporten, som har ett par år på nacken, är en dyster läsning. Fem procent av LO-förbundens medlemmar av båda könen svarade att de blivit utsatta för sexuella trakasserier under det senaste året. Andelen som uppgav att de kände till att någon annan på deras arbetsplats blivit utsatta var markant fler än de som själva utsatts, ungefär var femte person. På frågan om de själva blivit utsatta svarade majoriteten av de svarande nej. Men när frågorna blev mer konkreta var det fler som uppgav att de blivit utsatta, för bland annat sexuella närmanden, kommentarer och anspelningar. De flesta som utsatts på sin arbetsplats hade utsatts flera gånger det senaste året. En dryg fjärdedel av LO-medlemmarna ansåg att det fanns en kultur med rå jargong på deras arbetsplats. Runt hälften av LO-förbundens medlemmar hade inte heller fått någon information av sin arbetsgivare om hur de skulle gå till väga och vem de skulle vända sig till på arbetet om de blev utsatta för sexuella trakasserier.
Glädjande är därför de åtgärder som har vidtagits i takt med att medvetenheten ökat. Det visar en uppföljning som undersökningsföretaget Sifo Kantar 2020 gjort i samverkan med bland andra LO. Det handlar framför allt om en rad utbildningsinsatser. Sammantaget framgår dock, enligt Joa Bergold, att situationen är fortsatt bekymmersam, det har inte blivit sämre men inte heller bättre.

Det är viktigt att fortsätta arbetet på bred front. Arbetsgivarna måste ta sitt ansvar, de fackliga organisationerna måste fungera som blåslampa. Trygga jobb är också betydelsefullt.
Det är därför som Sverige, och självklart helst alla världens länder, måste ratificera ILO-konvention 190 och rekommendation 206 om våld och trakasserier i arbetslivet. För Sveriges del kommer det förhoppningsvis att ske under 2021.