Utbildning är en klassfråga

Nr 7-8/2018

Just nu pågår den fjärde tekniska revolutionen. Inom livsmedelsindustrin märks den allt tydligare. Det handlar om digitalisering och robotisering på bred front. Det händer här och nu, på såväl stora som små fabriker och jobben förändras i rask takt. Självklart påverkas också livsmedelsarbetarna. De möter andra krav än tidigare. Det behöver inte vara något hotfullt, det är inte så att det blir färre jobb rakt av, men de jobb som blir kvar ställer nya krav.
Tyvärr har arbetsgivarna inom livsmedelsindustrin inte gjort sig kända för att satsa på kompetensutveckling. Det är problematiskt eftersom livsmedelsarbetarna befinner sig i en industri som är i ständig förändring. Många har förlorat jobbet på grund av nedläggning och utflyttning av produktion. Den tekniska utvecklingen har under lång tid satt sina spår. Livsmedelsarbetarna är inte ensamma om denna erfarenhet. LO-kollektivet har överlag drabbats hårt och haft få möjligheter till kompetensutveckling i jobbet.

På tjänstemannasidan ser det annorlunda ut. Där satsas det mer. Tjänstemännen har också från början mer utbildning med sig i bagaget. De har en tradition av att ställa krav på vidareutbildning och har också lättare att gå vidare till nya jobb. Ofta finns det en given karriärgång.

Med digitaliseringen sker förändringen av jobben snabbt och allt fler inser att något måste göras för att höja utbildningsnivån hos samtliga. Enligt beräkningar som gjorts kan mellan 435 000 och 2,5 miljoner jobb försvinna under de kommande årtiondena på grund av den tekniska revolutionen som vi nu bevittnar. Ännu fler jobb kommer att omfattas av nya kompetenskrav. Det behövs extraordinära insatser för att klara denna stora utmaning. Det här är också något som både drabbar arbetstagare och arbetsgivare. Redan nu har många arbetsgivare inom livsmedelsindustrin svårt att få tag på rätt kompetens. Så här finns ett gemensamt intresse. Men hittills har parterna inte lyckats komma överens om något konkret förslag på hur den nödvändiga omställningen ska gå till.

Därför var det extra glädjande att ta del av rapporten Kompetenspyramiden – Fler som jobbar ska kunna studera som Arena idé släppte i mitten av juni. Här lyfts det stora behovet av utbildningsinsatser fram. Den grupp som de riktat in sig på är personer med tio års arbetslivserfarenhet, att de ska erbjudas en ersättning motsvarande 85-100 procent av den tidigare inkomsten och möjlighet till studier som mest ett år på heltid eller längre på deltid.
Det som rapportförfattarna tagit fasta på är själva finansieringen av omställningen. De föreslår en tredelad omställningsförsäkring där basen utgörs av utökade studiemedel, påbyggnaden är kollektivavtalade eller arbetsgivarinitierade avsättningar och toppen utgörs av privat sparande. Det låter som ett vettigt förslag om det kan göras på ett fördelningspolitiskt schyst sätt.

Frågan är hur en sådan kompetenspyramid skulle kunna bli attraktiv för dem som tröttnade på skolan och började jobba tidigt i livet. De som inte vill sätta sig bakom skolbänken igen. De som upplever allt tal om utbildning som ett hot och inte som något som lockar. Den motviljan måste tas på allvar och det måste skapas en lösning som passar även dem, för det är en klassfråga och det är inte alls säkert att det bara är teoretiska studier som behövs i omställningen från ett jobb till ett annat. Att lära mer på jobbet och få möjlighet att utvecklas på arbetsplatsen är nyckeln.