Vad har vi lärt oss av #metoo?

Nr 7-8/2022

Det betydde inget. Han menade inget. 

Men det gör ju ont. Det han sa, handen som tränger sig på, blicken som så uppenbart är allt annat än välment. 

I höst har det gått fem år sedan #metoo. Vad har vi lärt oss? Kanske stannade en och annan man upp och försökte närma sig tanken på hur det skulle kännas att inte våga gå ensam hem på kvällen. Kanske tänkte någon att det måste vara jobbigt att ständigt uppleva att man är på sin vakt. Men sen då?

Ja, sen kom pandemin och med den eskalerade rapporterna om hemmasittande kvinnor som utsattes för våld, och kränkningar, igen. Minnet är flyktigt, sägs det. 

Visst är det tjatigt att ständigt behöva påminna oss själva och varandra om att alla former av övergrepp och trakasserier ÄR oacceptabla. Det borde vara självklart.  Inte bara sent om kvällen, på väg hem – utan även i hemmet, på arbetsplatsen och överallt i samhället. 

Men det är inte självklart. Även en subtil handling kan ge sår, likaså ett skämt som inte är illa ment. En gång för länge sedan sökte jag ett jobb, som jag väldigt gärna ville ha. Intervjun gick bra, tyckte jag. Den manliga chefen verkade intresserad. Men inte av min kunskap skulle det visa sig. När jag reste mig för att gå stoppade han mig i steget och sa: ”Snygg klänning”. 

Där och då dog önskan om det jobbet. Men det var inte det värsta. Det värsta var det andra. Känslan av att ha blivit kränkt och förminskad. Jag hade på ett seriöst och ärligt sätt försökt berätta om mig själv och vad jag hade att erbjuda arbetsplatsen. Men i den chefens ögon fanns jag bara till för den manliga blicken.

#Metoo blev en befrielse för många, en möjlighet att tillsammans med andra äntligen kunna få sätta ord på det som i generationer avfärdats med en axelryckning, eller som min lärare i skolan sa när killarna tafsade: ”Du vet hur pojkar är, han är nog bara kär i dig.”

Den bakvända förståelsen och överlämnandet av skam och skuld, till den som blivit utsatt, kan i värsta fall bli till livslånga sår. Det är precis just därför vi aldrig någonsin får vika oss för orden som svider eller den oönskade beröringen. Vi måste fortsätta prata och snacket måste börja tidigt, redan i förskolan. 

I det här numret av Mål & Medel, berättar vi hur du ska agera om du upplever att du blivit utsatt för sexuella trakasserier på din arbetsplats. Och vad arbetsgivaren är skyldig att göra – enligt lag. Vi har också pratat med 23-åriga Elin som fick hjälp av facket. Ett initiativ som mynnade ut i att en särskild kvinnogrupp bildades på hennes arbetsplats. Hur ser det ut där du jobbar? Finns det någon du kan vända dig till? Skriv till oss och berätta. 

Även månadens novell handlar om kvinnors utsatthet i yrkeslivet. Och om att det faktiskt går att förändra gamla förlegade beteendemönster. 

Vi har också tagit tempen på valfebern, som nu stiger för varje dag. Hur Livs arbetar för att få fler att vilja rösta i höstens val kan du läsa mer om på sidorna 4–6. 

Slutligen vill jag hälsa Mål & Medels nya reporter Joakim Andersson välkommen. Och påminna er om att höra av er till oss. Vi finns här, redo att kika närmare på det ni vill läsa om, eller berätta.