[Ur nummer: 03/2004] Dästa och mätta rapar de inför varje avtalsrörelse upp samma tjuriga NEJ till anständiga fabriksarbetarlöner, vettigt reglerad arbetstid, förbättrad arbetsmiljö…
Vad vill egentligen arbetsgivarna uppnå med sitt ägarskap?
Vilka blodfulla varelser har de tänkt sig ska förmera deras eget ägarkapital i de framtida fabrikerna?
Vilka uselt avlönade individer skall framöver, frivilligt, slita sig fördärvade under dygnets alla timmar i undermåligt utrustade produktionslokaler?
Hur ser arbetsgivarnas NEJ-alternativ ut när det gäller produktion av framtida konsumtionsvaror? Hur, när, var och av VEM ska grisen slaktas, kåldolmarna lindas, limporna packas, ölbackarna fyllas…?

Hur ser den prototyp ut, den mänskliga individ, som arbetsgivarna har tänkt sig skall utföra fabrikssysslorna i framtiden om arbetarlönerna ständigt skall hållas på lägsta möjliga nivå, om de anställdes inflytande över sin egen arbetstid skall begränsas till ett minimum och om arbetsmiljön skall vara så andefattig som möjligt ?
Både i anständighetens och i rimlighetens namn borde arbetsgivarna ställas till svars i fallet ”framtidens arbetsplatser” och deras NEJ-alternativ synas in i minsta detalj och mörkaste skrymsle.

De ansvarstyngda och anspråkslösa förhandlingskrav som facket presenterat, inför varje avtalsrunda under senare år, har haft sitt fokus mer riktat på försiktigt försvar av redan vunnen terräng än aggressivt anfall framåt. Trots det har arbetsgivarna ständigt mött de beskedliga kraven med en överlägsen attityd och ett benhårt NEJ.

Bakom detta fullständigt fantasilösa NEJ måste därför rimligtvis dölja sig en grottmans önskan om att kunna flytta tillbaks de anställdas nuvarande position genom att sänka deras löner, förminska deras inflytande, försämra deras arbetsmiljö och slopa deras anställningstrygghet.
En dröm om stenåldern i nutid.

Vad svensk tillverkningsindustri behöver nu och i framtiden, för att överleva i den allt mer globaliserade konkurrensen, är inte lågavlönade, oengagerade och söndervärkta människospillror utan framtidshopp.

Nej, behovet nu är det rakt motsatta. Vad som krävs på industrigolvet nu, för att svensk produktionskapacitet ska kunna höja sig ytterliggare ett snäpp och hävda sig i konkurrensen, är den anställdas glödande engagemang, sprudlande entusiasm och positiva ork.  
Och det åstadkommer man sannerligen inte med uselt låga löner, bedrövlig arbetsmiljö och diktatorisk arbetsledning.

Så frågan kvarstår: Vad vill egentligen arbetsgivarhövdingarna åstadkomma med sitt ständigt återkommande NEJ till varje litet krav som de anställda hovsamt för fram i avtalsförhandlingarna? n