Varje vecka finns ett litet visdomsord längst ner till höger på den stora plankalendern. Där kan Lusen läsa ett citat av den berömda feministen Susan Faludi:
”Målet med feminismen var aldrig att få in några kvinnliga schackpjäser på det patriarkala brädet. Det var att rita om hela spelplanen.”

Lusen läser det och känner skadeglädjen över att den stora feministen Susan Faludi använder schackspelet på ett så galet sätt. Drottningen är ju den mäktigaste spelaren. Varför då kalla brädet patriarkalt och kräva total omritning?
Kungen har ingen som helst makt; han kan bara röra sig en ruta i taget och får inte ens gå till de rutor som andra spelare med mer makt behärskar. I slutspelet handlar det om kungen, ja, men då är partiet för det mesta redan avgjort. Det är mittspelet som är det intressanta.
Och under mittspelet lyser drottningen. Hon kan röra sig åt alla håll, behärskar flest rutor och överglänser alla andra spelare. Dessutom utgör hon ett dolt hot, när hon ställer sig bakom andra spelare.
Den enda spelaren på schackbrädet som kan utmana drottningen är bonden, den mest föraktade spelaren, som står underst i hierarkin, men som i kraft av sitt stora
antal kan avgöra spelet, för det är den enda spelare som inom sig har egenskapen att bli drottning, och det gäller alla bönder.

Därför kretsar spelet vid närmare eftertanke inte alls om drottningen utan om bönderna. Det är bönderna som gör allt arbete, det är bönderna som offrar sig, för att någon av dem ska bli drottning.
Kungen däremot är ointressant. Han är en symbolisk regent som inte har någon makt utan bara är utsatt för ständiga hot. Under hela mittspelet finns genialiska hästar, pigga löpare och tunga och starka torn som tar mycket uppmärksamhet.
Med lite god vilja skulle de kunna ses som upprätthållare av den patriarkala ordningen, men det är ändå bönderna det handlar om. Det finns massor med bönder och varje bonde kan bli drottning. Det är det Susan Faludi och feministerna har missat. Det är farligt att göra för många bondeoffer, för då förlorar man slutspelet. Brädet behöver inte alls ritas om. Om man vill förändra räcker det att se varje bonde som en blivande drottning och ta konsekvenserna av det.