”Om jag ändå kunde tala”

Nr 12/2021

Nr 2/2022

Fristen är snart över för Lusen. I fem veckor har det lilla krypet bott i hemlighet i hårbottnen på Moa, en rödhårig tonårsflicka, men nästa vecka kan jakten vara i full gång igen. Då kommer det att börja klia för hur än Lusen anstränger sig så fungerar naturens lagar så. Löss lämnar efter sig saliv, som nästan alltid kliar. Att få leva vidare obemärkt i den röda kalufsen är inget att hoppas på. 

Hemlöshet betyder död för en parasit.
Jag orkar inte bli utkastad på gatan igen,
tänker Lusen just som Moa kliver in ge-
nom entrén till simhallen. Bad det inne-bär både möjligheter och hot. Ett för energiskt hårtvättande kan vara farligt, men å andra sidan i omklädningsrummet kan nästa bärare finnas.

Lusen hör hennes röst bakom skåpen medan Moa klär av sig. Hon mässar på utan att någon verkar vilja lyssna. ”Jag är hemlös, men tar inga drogar, har bara ingenstans att bo. Det är tufft nu när det är kallt, men jag har köpt ett par bra kängor hos Myrorna.”

Lusens fasettögon noterar en äldre kvinna som närmar sig Moa och hennes kamrat Julia. Hen ser hur de ryggar tillbaka när den hemlösa ställer ifrån sig sina kassar nära dem. Nej, hon luktar inte gott trots att hon är fuktig i håret och verkar nybadad. Det måste vara kläderna tänker Lusen, men hon är ändå en möjlighet.

”Flera mössor måste man ha på sig om man ska sova ute. På härbärget kan man ju inte vara, där har jag blivit bestulen på passet och legitimationen”, säger kvinnan utan att vänta på svar.

Lusen gör sig redo och börjar krypa iväg från Moas hår, krallar över bänken och slinker ner i en av de hemlösas kassar där en röd mössa ligger överst. En fristad för en insekt på flykt.

Om jag ändå kunde tala, tänker Lusen, då skulle jag säga till henne att jag vet precis hur det är att var hemlös, att aldrig få slå sig till ro utan att ständigt vara utsatt för hot och trakasserier. Jaga efter mat. Frysa, men för tillfället har Lusen det varmt i den nyas hår under mössan. Han minns filmen som han såg i julas med Moa. Utvandrarna, där ”sockenhoran” Ulrika och hennes dotter var de enda som slapp bli nedlusade på båten över till Amerika. Vi utsatta måste hålla ihop, tycker Lusen.