Ibland har böcker osannolika omloppsbanor och då är det ofta värt att stanna upp och lyssna, försöka tyda det tecken, den blinkning som de gör, tänker Lusen, som sitter med en diktsamling som heter ”Kraften” från 1967 av Erik Sjödin.
Det är ju fel Sjödin, tänker Lusen, och bläddrar i den tunna samlingen som innehåller dikter om förtroendemän och Folkhemmet, skrivna med en satirisk, bitter ton. Utgångspunkten är besvikelse.
Det är ju Stig Sjödin, författaren heter, tänker Lusen. Det är ju i Stigs namn som ett kulturpris har instiftats, det är han som skriver kritiskt om arbetarklassen och arbetarrörelsen, men här är det någon annan.

Erik, Erik, Erik… Det fanns alltså en Erik som också hade skarpa ögon. Så här lyder dikten ”Ny Paria”:

Demokratins grävkäftar
skopar undan
de sista resterna
av överklassens murar
kring kunskapens
högborgar

Under kampens glödande år
värmdes våra hjärtan
arbetarpojkarnas hjärtan
inför alla hägrande mål
Arbetare var hederstitel

Ibland skämdes man
Arbetare?
Ja visst…
Men gåvor finns till annat
tösen min!
Om universitetens portar vore öppna
för alla…

Arbetarklassens begåvningar
kämpade också sin egen kamp
när de slogs för kamraterna
Deras egen styrka steg
När kampviljan svällde
i blåblusarna

Nu behöver inte klassens begåvningar
vandra fram på missnöjda ryggar
Demokratins grävskopor
har planerat vid köttgrytorna

De obegåvade kamraterna
är dömda
att vandra med tunga komplex
vid löpande band
tömma de begåvades soptunnor
och rengöra deras kloaker
En ny paria…