Kanske är det en yrkesskada, säger Lusen en dag på redaktionen. Det hjälper inte att samla ihop mer fakta. Det förändrar inget, det leder ingen vart.
Först är vi artiga och lyssnar på honom. Uppenbarligen har han problem. Sedan tänker vi: Vilket bortskämt litet kryp. Han har ju ett underbart jobb, sliter inte ut kroppen och får vara ute i friska luften någon gång då och då och så sitter han här och gnäller.
– Efter att ha jobbat i 30 år, säger han med blanka fasettögon, där en tår faktiskt syns, har jag förstått att det inte händer något på grund av fakta. Det spelar ingen roll hur grundligt jag har tagit fram dem. Effekten är noll. Ingen blir berörd.

Han är slut som journalist. Så är det ju, stackarn! Han som en gång var ett litet sanningssökande kryp har nått vägs ände.
Då kommer vi på vad som är fel. Lusen har glömt Humes lag. Några av oss kommer faktiskt ihåg Humes lag från skolan. Den säger: ”Man kan aldrig härleda ett bör från ett är”. Alltså av ett faktapåstående följer inte logiskt ett värdeomdöme. Och det är bara värdeomdömena som
berör oss. Vi behöver känslor och passioner.
Humes lag kan vara svår att förstå. Vi tror att om det räcker att presentera nya fakta för att dessa ska förändra oss, men det gör de inte. Det är bara känslor och passioner som kan förändra oss och få oss att handla.

Låt oss ta ett enkelt exempel.
Sakpåstående: Vi har slut på mjölk.
Slutsats: Vi måste införskaffa mjölk.
Denna slutledning är ogiltig enligt Humes lag. Den korrekta skulle se ut så här:
Sakpåstående: Vi har slut på mjölk.
Värdeomdöme: Vi vill ha mjölk.
Slutsats: Vi måste införskaffa mjölk.
Så vad är poängen? Jo, vi måste gräva fram de underförstådda värdeomdömen som utgörs av våra känslor, vår smak och våra passioner och sätta in fakta i detta emotionella sammanhang.
Lusen har glömt Humes lag och sitter därför modfälld och tyst vid redaktionsbordet. Han förstår inte längre något, men vi kan upplysa honom och säga att det handlar om känslor, passioner, värdeomdömen och argument.
Då och bara då börjar fakta att tala.