”Jag vet inget!”

Nr 12/2021

Världen hade blivit osäker plats för oss som befann oss i ett gammalt förbundshus med branta trappor och förvirrande korridorer. Det gällde att hitta något slags måtto som vi kunde hålla oss till.  

Under morgonmötet kom flera förslag. 

”Känn dig själv” var det första. 

Och vi högläste förklaringen på Wikipedia: Om man lyssnar till sig själv upptäcker man samvetets och förnuftets röst. Det var en gammal filosofisk tanke som utgick från självkännedom. 

– Det låter bra, sa vi, för det finns inget värre än journalister som tror att de har allt klart för sig och springer på samma bollar.

Men Lusen hade invändningar. 

– Det ekar ofta obehagligt tomt i mitt huvud, sa han, och mina känslor vill jag helst inte tala om denna morgon. Dem behåller jag för mig själv.

Lusen verkade lite plågad. Det var sant. Han var nog inte på humör. Dessutom var det svårt att höra vad han sa. Han mumlade. Kanske hade han ont i magen. Kanske hade han sovit dåligt.

– Det är inte så lätt att veta vem man är, fortsatte han. Är jag socialt begåvad? Vilka karaktärsdrag har jag? Är jag bara en eländig lus? Eller kommer jag att vakna upp som en vacker fjäril en dag? Vilka fakta finns om mitt inre liv som går att verifiera eller falsifiera?

Ja, någon muntergök var han inte. Det konstaterade vi och det behövdes inte någon djupare undersökning för att fastslå det. Med sin pessimism var han snarare ett sänke än ett flöte.

– ”Känn dig själv” är ett bra måtto, sa vi, för vi tyckte att vi hade talat tillräckligt länge om det här. Det fanns annat som vi behövde göra. Det fanns nyheter som väntade.

Dessutom kände vi igen valspråket. Vi måste ha hört det på någon team-building-konferens.

– Jag kanske har säker kunskap om vad jag tänker och tycker i denna stund, sa Lusen. Men hur är det i nästa? Och nästa igen?

Han verkade plötsligt ha ryckt upp sig, samlat mod och blivit gladare.

– Vad vet jag? sa han. Jag vet inget. Det är mitt måtto. Och skulle kunna vara allas måtto.