Det är med blandade känslor som delar av redaktionen deltar i konferensen om konsumtion som hålls på engelska. Vi funderar över hur man uttalar ordet konsumtion på det internationella språket. Med ett glas vitt i handen går det ändå bra. Minglandets koder är ju möjliga att lära sig. Det gäller bara att se stöddig ut. Då talar ingen med en.

[Ur nummer: 11/2007] – Hello my name is Lusen and I come from Sweden.

Nej, nej, tänker vi. Vad är nu detta? Hur kom han hit? Pinsamt! Inte är han i fickan. Kanske under slipsen? Inte där heller. Nu verkar han i varje fall ha gått över till svenska, det var skönt. Men vem är det han talar med? Det måste vara någon svensk myndighetsperson eller kanske från någon frivillig konsumentorganisation. Det är svårt att säga. Rösten hörs tydligare nu och det är ingen tvekan om att det är Lusens. Den är så gnällig.

– Det spelar ingen roll vad alla dessa rättvisemärkta ungdomar säger. Jag vill visst äta imperiets puddingar. Jag litar helt på dem. Det måste finnas en egoistisk drivkraft. Vi måste tjäna på solidariteten.

Vad är det nu han säger? Hålla på så där och lägga ut texten. När blev han expert på konsumentfrågor?

– Redan det brittiska imperiets husmödrar visste mer, de ägnade sig inte åt välgörenhet. De bakade puddingar som de sålde för att stödja sina vita kusiner i imperiets utkanter i Afrika, Australien och Kanada. De gjorde det för att stödja sitt imperium och för att få så gott kaffe, så fina frukter, så välsmakande viner som möjligt, fortsätter Lusen.

Det är där borta under takkronan rösten kommer.

– Hello my name is Lusen I come from Mål & Medel.

Nej, nu tappade vi bort honom. Med ännu ett glas vitt har lugnet återställts. Allt är åter i sin ordning tills gnällrösten återkommer.

– Det är då imperiets puddingar blir möjliga att äta. Det är därför det kan bli rättvis handel. Det får inte bli någon välgörenhet. Egoism är grunden för all solidaritet mellan jämlikar.

Ja, ja tänker vi, men frågan är vad det är för imperium.