[Ur nummer: 09/2007] Miljoner kineser och indier reser sig ur bondefattigdomens vattensjuka risfält och vill dricka kall svensk mjölk. Det går att läsa om det på tidningarnas ekonomisidor och det är svinläskigt, säger lusen som just skaffat sig ett par nya läsglasögon hos Svenska livsmedelsarbetareförbundets auktoriserade optiker.
Han lägger ifrån sig tidningen. Ögon är förstorade, klotrunda och kolsvarta.
– Varje kinesiskt skolbarn ska dricka ett glas svensk mjölk. Vi lägger ner ysterier i Värmland och Skåne. All mjölk ska användas till att göra pulver. De svenska mjölkbönderna har vaknat upp ur bidragsdimman. Det är svinläskigt.

– Vad då, svinläskigt, säger vi. Det heter inte så. Man kan säga svindyrt, men inte svinläskigt. Varför ska du svina ner allt?
– Jag vill ha svinigt god ost som luktar lagård, säger lusen. Jag vill inte att de ska gör pulver av all mjölk och sedan exportera den.

Vi suckar, för vi vet att ett skadedjur inte riktigt kan förstå ett nyttodjur. Lusen kommer aldrig att förstå att det är marknaden som styr, den globala marknaden, och den har inget med svineri att göra. Det har varit torka i Australien och då blir det brist på mjölk. Torka i kombination med miljoner törstiga asiater leder till ett högre mjölkpulverpris.
– Släpp en fjärt, förslår någon i korridoren på väg in i det ovala sammanträdesrummet för att diskutera rättvisemärkt.

– Nej, nej, säger vi. Det vill vi inte. Det är att bära sig svinigt åt.

– Jag längtar efter svinigt god ost som luktar lagård, säger lusen igen. Det spelar ingen roll varifrån den kommer. Det kan vara från Värmland, Jämtland, Sörmland eller Uppland. Bara den har ursprung och smak.

– Du är maghögfärdig, säger vi.

– Ja, säger lusen. Maten ska vara dyr, svinaktigt dyr.