Jag minns, säger Lusen en morgon när senhöstens dimma begravt oss i den mest outhärdliga glömska.
Lusen är inte synlig, men hans röst når oss från en obestämbar plats i rummet. Den är dov som en mistlur och en rysning går genom oss. Så mäktig, så klarsynt, tänker vi. Därefter tystnar den tvärt.
Det är möjligt att han förvunnit för nu är det tyst, kanske finns han i något av sammanträdesrummen som ligger i början av vår korridor eller också sitter han intill oss vid samma runda bord i redaktionsrummet men uppslukad av dimman.
– Jag är här, säger han.

Javisst, han sitter på stolen bredvid och väntar liksom vi på att dimman ska lätta så att vi åter kan se och minnas allt vi en gång visste.
– Jag minns, säger han och nu vet vi att han verkligen är där.
Han sitter på stolen bredvid och vi känner hans närvaro som är så levande och han säger att han minns Jesper Steen och Peter Ullmark, två forskare från Kungliga Tekniska Högskolan som kom med en bok 1981 som hette De anställdas mejeri och som förklarade vad en socialistisk syn på arbetet innebar genom att ställa den mot en konservativ och en liberal.
– Det var tider, säger han
– Vad minns du? frågar vi.
– Jag minns ett stycke i boken, säger han och börjar med hög röst recitera ett långt stycke.

Efteråt gick vi in i arkivrummet och hittade boken på en hylla och började läsa. Så här lyder det:
”Från socialistisk synpunkt är målet en demokratisering av produktionen. Kapitalägarna ska berövas sitt avgörande inflytande. Ett annat avgörande mål är ett bättre utnyttjande av produktivkraften i människors skapande och problemlösande förmåga. För den mesta produktionen innebär detta en helt ny produktionsteknik där maskinerna blir människornas anpassbara verktyg.
Det viktigaste medlet att nå målen är gemensamt arbete under självstyrelse. Med en sådan arbetsorganisation kan man utgå från var och ens förmåga och se till att den utvecklas i takt med självförtroendet. De demokratiska arbetsformerna skall sedan vartefter spridas till de högre nivåerna inom företaget.”