”Om sorg går inte att tala”

Nr 4/2021

– Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga, säger Lusen och ser på oss med blanka fasettögon. Av dem går inte att utläsa någon känsla.
– Är det stumt? frågar vi.
– Ja, säger han. Det är lika stumt som ett tjockt och fuktigt vedträ som inte går att klyva. Om sorg går inte att tala.
Författaren Erik Beckman konstaterade samma sak. Han kunde inte tala om sin hustrus cancer. Samtidigt var han tvungen att tala om den, kunde inte tala om något annat, för allt annat kändes oviktigt att tala om och han visste att efter att hon hade dött skulle allt som han tidigare talat om vara främmande.
– Så kan det vara ibland, säger vi.
– Det gick inte. Han kunde inte, säger Lusen.
– Nä, det kan vara svårt, säger vi.

På ett seminarium i Göteborg berättade
Erik Beckman om hur han löste dilemmat. Han skrev en diktsamling, som heter Nykomlingarna, och som blev en totalt trasig, sönderhackad och förstörd bok.
– Har du läst den?
– Nej, det går inte. Den är oläsbar, men det är poängen med den. Boken talar inte direkt om sjukdom, död och sorg utan den talar om något parallellt. Och det parallella är en fotbollslandskamp mellan Sverige och Albanien, där Albanien höll på att vinna, ledde i halvlek med 1-0. Det skulle ha varit en sensation eftersom det inte liknade något som hänt tidigare.
– Det låter obegripligt.
– Det ska vara helt obegripligt. Han lyckades till och med hitta en metafor för sjukdomen.

På deras sommarhus i Värmland såg Erik Beckman en ladusvala som byggde sitt bo felaktigt. Den borde bygga horisontellt, ovanpå tvärgående bjälkar i något uthus, då blir boet enkelt, vackert och funktionellt, men den här ladusvalan byggde fel.
Den byggde vertikalt under takåsen som en hussvala och följden blev en katastrof för de små svalungarna. Det är inte vanligt, men det händer i 6 procent av fallen, enligt en ornitologisk undersökning, refererad i diktsamlingen.
– Så du vill inte tala?
– Jag kan inte, säger Lusen.