Visst fanns det luskammar och sabadillättika, men för det mesta hade lössen det bra för 100 år sedan. Försämringen kom någon gång på 1950-1960-talen. Lusens hela släkt riskerade att dö ut. Huvudlössen utrotades i skolorna och på daghemmen.  Men så kom revanschen, successivt under 1980-talet och lussläktet kunde växa sig starkt igen bland de yngre och deras föräldrar.

Men Lusen våndas ändå inför framtiden, den är ju så kort, max tre veckor kan en lus räkna med att leva. Kanske borde vi organisera oss tänker det lilla krypet och oroar sig för det kommande släktet. Sex till åtta ägg om dagen lägger hen, men kommer det att räcka för artens överlevnad i hundra år?

Lusen har hört hemska rykten från andra insekter. Myror i choklad är sedan länge en realitet och syrsorna lever redan farligt. En vacker dag, kanske i en nära framtid börjar klåfingriga  entreprenörer experimentera med löss som bas i mänsklig föda. Proteinrik luspastej, kryddblandningar och lusmjöl. Lusen ryser, tänk om vartenda lusägg förvandlas till en hållbar proteinkälla.

Men en sak var i alla fall sämre för 100 år sedan, i de första numren av Mål & Medel hade Lusen ingen egen spalt. Ingen möjlighet att skapa opinion, höja sin röst. Vad har löss annars för vapen? De kan tiga, gömma sig i någons hår och sedan bita till, en privat hämnd som brottas ned lätt med lusmedel.

Lusen mår inte bra. Kvinnan, som hen lever på är en besvikelse, eller rättare sagt en katastrof. Hon bedyrade där i simhallens omklädningsrum att hon var drogfri, sliten och hemlös, men drack ingenting, rörde aldrig narkotika. Det var inte sant. Lusen, som är beroende av hennes blod känner sig ofta konstig. Hallucinerar, ser stora kammar som närmar sig mitt i natten, går i självmordstankar. 

Jag behöver göra något åt situationen, det är bråttom, tänker Lusen. Livet är ju så kort. Vi blodsugare måste organisera oss. Vår lilla lus börjar viska med de andra lössen i håret. Ska de våga ta språnget tillsammans? Riskera att torka ut innan de hittar en ny kalufs?