[Ur nummer: 07/2005] Åter reser Lusen sig upp på de tunna bakbenen. Med klorna i ett stadigt grepp om den nya röda Livs-loggan skjuter han fram magen och börjar gå.
– Ett, två, tre, fyra.
Han sjunker ner på alla fyra, flåsar och säger förväntansfullt:
– Nå?
– Det ser bra ut.
– Jag är själv ganska nöjd. Det är första momentet. Därefter släpper jag greppet om loggan och balansera med den på huvudet, som en jättelik röd hatt, tar några steg framåt och några bakåt, och så sjunger jag något och bugar och fångar upp loggan igen med klorna.
– Tror du verkligen att det går. Jag menar den nya loggan är stor. Orkar du bära den på huvudet och dansa och sjunga samtidigt?
Lusen ser förnärmad ut.
– Det går, säger han. Jag är inte så liten. Det klarar jag. Inte nu direkt, men efter att jag har övat.
– Du tror inte att du är i minsta laget?
– Nej.
– Har du sett räkneverket på Livs hemsida? Det har rasat ner till 49 710 medlemmar. Vad händer om det fortsätter på det sättet? Då måste fler besparingar göras. Avdelningar slås samman. Förbundskontoret bantas och Mål & Medel komma ut varannan eller var tredje månad. Vad blir kvar? Hur små kan vi bli?

Han reser sig åter på bakbenen, men ser inte alls lika stabil ut. Han verkar distraherad. Han placerar loggan på huvudet och tar ett första steg men förlorar omedelbart balansen och faller ihop med den stora loggan på magen. Blänger surt efter misslyckandet.
– Vi tappar medlemmar, väser han. Ja, vi tappar medlemmar. Jag vet. Jag är så trött på det där snacket. Arbetsplatser läggs ner. Än sen? Folk blir förbannade över hemförsäkringen och går ur. Låt dom gå ur! Herregud, vi kan inte hålla på med det där negativa snacket längre. Vad spelar storleken för roll? Vi är feminister. Vi har lämnat det manliga tänkandet. Vi är små men knallhårda. Förstår du? Små och knallhårda feminister. Hjälp mig nu att ta bort den här stora knappen innan jag tuppar av.