Lusen gick runt i stan på jakt efter julklappar. Men till skillnad från tidigare år, med en klump i magen. Hon hade redan förvarnat smålössen om att årets julklappsskörd inte skulle bli i närheten av så stor som tidigare. Det kändes en smula surt. Samtidigt hade hon själv överlevt fattiga jular som liten, och inte tagit någon skada av det. Det viktiga var trots allt att de skulle få vara tillsammans, hon och de små. Förra julen hade hon suttit ensam framför tv:n. Smålössen hade haft pappajul.

Bara tanken på att hon och småttingarna nu skulle få tända ljus och till viss del, äta gott, gjorde henne varm inombords. Men eftersom matpriserna skenat den senaste tiden skulle det dignande julbordet utebli julen 2022. Å andra sidan var det ingen stor sak. Tidigare jular hade hon suttit och tryckt i sig det mesta själv, och det som blivit över – för att ungarna inte tyckte om maten, hade förpackats i matlådor och frusits in. I år behövde hon inte tänka på det där. Nu fanns inte pengarna och då fick det bli påvert. Eller förresten, vem hade bestämt att man måste äta julmat på julafton?

Lusen kom på en idé. Hon och barnen skulle laga mat tillsammans, och de skulle äta smålössens favoriträtt: makaroner och falukorv.

Lite gladare i hågen traskade hon in i stadens köpcentrum, och vidare in i leksaksaffären. Men det blev en kort visit. Lågkonjukturen till trots trängdes allehanda löss bland dockor, legobitar och annat som vuxna löss tror att små löss behöver ha.

Nepp, Lusen skulle inte gå på det där, igen.

Förutom mat och tak över huvudet behövde barn egentligen bara en sak: närvarande föräldrar. Det hade hon läst i tidningarna. Men inte förrän nu förstått.

Tidigare hade hon inte haft tid att förstå. I stället hade hon haft fullt upp med att tillfredsställa sitt eget behov av att framstå som en lyckad förälder inför andra föräldrar.

Hon rös till vid uppvaknandet och bestämde sig för att årets julklapp till barnen skulle bli den bästa någonsin.

I stället för leksaker skulle hon ge dem sin uppmärksamhet.

I det ingick att inte skälla, inte stressa, inte se på dem med otacksamma ögon.

Med den tanken vände Lusen hemåt i decembermörkret.