Lusen andas häftigt, skräckslagen för ”Operation vägglus” som restaurang- och hotellanställdas fackförbundstidning, Hotellrevyn, berättar om. På framsidan syns en otäck hund med öppen käft som kan spåra upp löss. När den hittar en stackars lus ”blir han så glad att han inte vet vart han ska ta vägen”, sätter sig ner på golvet och markerar.
– Vi vet alla vad som kommer att hända därefter, säger Lusen, även om vi inte vill tänka på det. Vi vet vad som väntar den lilla lusen vars bett är fullkomligt ofarliga. För hans överlevnad är betten nödvändiga och ger bara den drabbade lite klåda.

Nu andas han lugnt och djupt och har tagit tillbaka kontrollen. Det var ju bara ett foto på framsidan av tidningen, tänker han där han sitter i hyllan med Dagens Nyheter och han börjar läsa en krönika av Maja Hagerman som ställer frågan varför vi i Sverige inte firar demokratins genombrott.
Den 24 maj 1919 fattade riksdagen ett första beslut av två om att ändra grund-lagen så att allas röst fick lika värde när det kommer till att bestämma gemensamma angelägenheter som skola, bostäder, bibliotek, pension och sjukvård.
En lus på 5-8 millimeter är lika mycket värd som en gullig cockerspaniel med fuktig nos och viftande svans. Det är demokratins innebörd.
Den 24 maj för hundra år sedan är ett datum värt att fira, menar Maja Hagerman och hon undrar varför det inte görs. Varför firar vi inte 24 maj 1919 med pompa och ståt? Det beror, menar hon, på att den ekonomiska makten inte vill bli påmind om hur de motsatte sig demokratin.
De flesta känner till att det krävdes en lång kamp fär att kvinnor och män skulle få lika rösträtt, men den andra delen av kampen har gömts undan; nämligen avskaffandet av den graderade rösträkningen som gav högern och de rika möjlighet att blockera politiska förändringar.

Före 1919 var systemet utformat så att rösträtten var graderad utifrån betalningsförmåga, det vill säga samma system som fortfarande råder inom näringslivet och på marknaden för varor och tjänster. En röst från en förmögen väljare räknades före 24 maj 1919 som 40 röster medan en lågavlönads bara räknades som en. På det sättet kunde första kammarens högermän hindra politiska reformer som den andra kammarens valda majoritet ville ha.