Det är lätt att bli trött på allt tjat om hälsa och mat. I media vimlar det av råd om kost och diet: ät inte efter nio på kvällen; ät inte fett; ät mycket fett; uteslut lagad mat; ät mer lagad mat och så vidare. Vad som är riktigt och rätt bland alla budskap är inte lätt att veta – särskilt inte när vetenskapen är kluven. Det gäller förstås att läsa, tänka och själv ta ställning – och sålla bort geschäft och rena dumheter. 

Men de många buden om mat och dryck har en tendens att skymma något väsentligt – vår egen kunskap om oss själva. Den allmänna fixeringen vid medicinska effekter gör det lätt att försumma våra egna upplevelser. Jag pratar nu om hur olika mat påverkar oss i stunden. Att en påse chips kanske inte ger dig frid i själen och att fem koppar kaffe gör dig stissig, men att en mild sparrissoppa får dig fridfull och några skivor fin rå fisk med soja och wasabi känns uppfriskande. Sådant menar jag. 

I många andra kulturer är insikter av detta slag mer levande. I Sydkorea rekommenderas snälla grönsakspuréer för den som känner sig stressad, medan jättestarka rätter rekommenderas den som känner sig svag och håglös. Det här märks tydligt i de många koreanska teveserier som numera kan ses i halva världen. I var och varannan krimserie går poliserna ut och glufsar i sig chilistarka grytor – för att strax piggna till och lösa fallet. 

Detta självklara, vardagliga förhållningssätt till käket har jag själv bevittnat under resor i Sydkorea. Man får ofta rättframma råd av sina bordsgrannar. ”Du borde dra ner på riset”, sa en kvinna vänligt men bestämt, och tittade menande på min runda mage. ”Ta lite vattenkimchi”, uppmanade en bekant vid en frukostbuffé när jag var extra trött en morgon. Om du känner dig förkyld ska du äta extra starka grytor; är du bakfull ska du, enligt koreansk klokskap, äta en stor portion soppa med ett slags blodklimp. Och många av råden är bra, det kan jag intyga. 

Jag säger nu inte att man ska lita blint på alla folkliga påståenden. Det finns många gamla sägningar som är helt uppåt väggarna. Särskilt de som påstår att en viss ingrediens kan bota specifika sjukdomar. Däremot tycker jag att många i väst är skrala på att använda mat och dryck som en existentiell hjälp i vardagen. Så klart ska man äta soppa efter att ha varit febrig, så klart en rejäl Texas chili får fart på livsandarna. Givetvis ger en kopp svart te förnyad kraft, medan kamomillte lugnar själen. ”Åt den olycklige give man starka drycker och vin åt dem som hava en bedrövad själ”, står det i Bibeln. Men, påpekas vidare, inte i omåttliga mängder.

Vidare passar en mild långsjuden kalvgryta förstås bra när magen svider. För att inte tala om kalvsylta och lutfisk, som förr i tiden var självklar skonkost. Man ska lyssna på sin kropp, som klyschan lyder, men också på sitt inre väsen. Och lägga på minnet när något fungerat bra för en. 

En rad forskningsrapporter hävdar att stress och ensamhet är enormt ohälsosamt. Förutom att man mår dåligt i stunden, förkortas ens förväntade livslängd. Kanske så pass mycket att det i slutändan är bättre att äta lite ohälsosam mat i lugn och ro i goda vänners lag, än att ensam peta i sig spartansk och ”nyttig” mat. Kanske borde vi sätta större värde på gemenskap och glädje vid bordet, och vara mindre lutheranska och näringsfixerade inför det vi äter. ”Kaffe och bullar gör mig glad”, sjöng Tage Danielsson. Det ligger en enkel visdom i det.