Jens Linder: I bastun samlas de mänskliga tilldragelserna

Nr 7-8/2017

När jag hör ordet bastu tänker jag på njutning, långsamhet och lugn. Som så många andra lärde jag mig bada bastu på de kommunala simhallarna. Där fick man lära sig att stänga dörren, att inte tjoa och tjimma för mycket, men också att prata med folk i alla åldrar och att slappna av i värmen.
När man var ensam var det ett slags meditation. När man hade sällskap kändes det ofta som fin gemenskap. I bastun blir det yttre mindre viktigt. Vem som är rik och vem som är fattig. Nakenheten gör det svårare att vara von oben.

Bastuns historia är lång. Heta röktält verkar ha existerat hos nomadfolk lite varstans. Kanske tidigast i forntidens Persien, nuvarande Iran, där nomader tog svettbad i tält så tidigt som för 3 000 år sedan.
Till Norden kom bastun ungefär samtidigt som till Rom för cirka 2 000 år sedan. De äldsta omnämningarna är från Finland. Jordsaunan är den första dokumenterade modellen. Den var utförd med backstugeteknik. Man grävde ur utrymmen i sluttningar där man eldade. Någon skorsten fanns inte, utan röken släpptes ut ur en öppning i taket eller de skinn som täckte öppningen.
Sverige ligger inte långt efter Finland i bastutradition. En hypotes är att den huvudsakligen kom till genom inspiration från vårt östra grannland. En annan teori menar att vikingarna förde den med sig från Turkiet när de återvände efter att ha härjat i Konstantinopel. Tidiga rökbastur hade ingen skorsten utan värmdes upp med en brasa inuti. Sedan vädrades röken ut, medan värmen blev kvar i väggarna.
Här i Norden har vi också en fin gammal tradition av basturökning. Det finns mäktiga smakdjup i när det har gjorts rätt. Det är viktigt med rätt balans mellan sälta och rök. Och att köttet är genompyrt av rök men ändå inte torrt. Enligt hävd blir det bäst när rökningen pågår två, tre dygn. Till skillnad från varmrökning har man också en eftermogning där köttets innertemperatur sjunker till kring 20 grader innan det tas ur bastun.

Forskare tror att insaltning och torkning kom först, men efter det upptäcktes i forntiden rökningen som konserveringsmetod. Troligen skedde det i grottor när man började behärska elden.
Att köttet blir hållbart beror på flera saker, uttorkning och att det absorberar antiseptiska ämnen som karbol-, ättik- och myrsyra som hämmar skadliga mikroorganismer.
Tyvärr är termen basturökt också ett exempel på hur livsmedelsindustrin annekterar ord och förvanskar dem. En del så kallade rökta produkter har antingen tillförts röksmakande vätska eller rökts i industriella anläggningar med ånggeneratorer. Skillnaden mellan oäkta och äkta är avgörande. Men utvecklingen går just nu mot mer äkta rökta produkter. Tack och lov.

Ibland var bastu för folk och mat i samma rum. I Jämtland användes dock bastur aldrig för ­bad. Man rökte köttet vid jul och hängde det i några månader så att man hade mat framåt vårvintern, då det var ont om annat ätbart. Men i Norrbotten och delar av norra Finland hade bastun många funktioner. Förutom rökning av kött och fisk och bastubad hände det att man förvarade lik där, födde barn där och det finns berättelser om att nygifta fick låna bastun på bröllopsnatten. Men då var den bara uppvärmd till rumstemperatur.
Låter det ohygieniskt och stötande med alla dessa aktiviteter i samma stuga? Då får man betänka att rök är ett utmärkt rengöringsmedel och att man också skrubbade insidan då och då.
Jag tycker istället att det är något vackert med ett kollektivt samlingshus för köttsliga och påtagliga mänskliga tilldragelser, från livets början till slut.