Jens Linder: Polerade julminnen är en tillgång

När jag var liten firade vi vissa vintrar jul hos mormor och morfar i Halmstad. I deras trånga funkislägenhet samsades – som jag minns det i alla fall – en hel hord med släktingar, från mormors mor till minsta kusinen. Där stod en gran med garntomtar, och girlanger i papper samt levande ljus, som aldrig fick lämnas tända om man lämnade rummet – proklamerade mormor. Det var snö ute, och från radion hördes juliga melodier och sånger.  

Inte minst avåts ett ljuvlig julbord. På själva julafton dukades det för en gång skull vid det stora skinande röda bordet i vardagsrummet. Där stod inlagd sill, kokta ägg, ansjovis, matjessill, gräddfil och gräslök. Skinkan som kokats och griljerats tronade förstås i centrum. 

En särskilt raritet var långkålen. Denna halländska härlighet, som på 1970-talet, sällan åts på andra ställen i landet, är bara en sak. Den hade  rensats, kokats, hackats, smörstekts och gräddstuvats enligt konstens alla regler. Ett perfekt tillbehör till rimmad gris samt hemma-stoppad julkorv och dallrande sylta. Egengjorda klenäter, lövtunna knapriga pepparkakor, kolor och gotter dukades upp efter det salta.

All mat åts förstås inte upp på julafton; den ställdes också fram de följande dagarna. Och det är ju en av julmatens stora fördelar. Matlagarna jobbar hårt innan julafton, men kan sedan slöa sig igenom resten av storhelgen. 

Det föll bort och tillkom rätter. Lutfisken åts på juldagen eller annandagen, praktiskt nog, för den magra och basiska fisken lugnar ju magen, efter allt intag av socker och fett. Mina morföräldrar var vid den här tiden redan pensionärer och kunde lägga ner mycket tid på mat och pynt. Deras jul var inte vräkig, men innerlig. För dem, som växt upp i fattigdom och slum i början av 1900-talet var det nog än mer fantastiskt att de kunde ha råd att bjuda på allt. Att mormor kunde använda äkta smör och grädde, att det nu fanns gott om apelsiner som tidigare, under andra världskriget, varit så dyrbara att barnen bara fått en halv var. 

Utan tvekan är mina hågkomster kraftigt idealiserade av tiden; minnena har liksom polerats och förädlats. Om det uppstod gräl eller misshagligheter, har min hjärna kasserat dessa detaljer. Ja, dessa flydda jular tycks bara finare ju fler år som går. Men även om de kanske är glorifierade säger det i alla fall något om kärnan i julen, samvaron, delandet, samtalen. Idag när världen på många vis tycks skrämmande och oförutsägbar, är den känslan viktigt att hålla levande. 

Om sedan maten ändras i detaljer, är det ingenting särskilt med det. Det har den alltid gjort. Om det tillkommer falafel, hummus … vad gör det? Särskilt lätt att förena med vår jultraditioner är just arabiska rätter, som passar in med sin kryddning av kryddpeppar, nejlikor och kanel. 

Julen är historiskt en tid av solidaritet och gemenskap. Längre tillbaks fick även drängar och pigor sitta vid bordet med husfolket. Djuren i ladugården fick extra bra mat. De sura småtomtarna blidkades med grötfat på farstubron. 

Håll kvar den tanken om julgemenskapen, och se till att alla både hjälper till och får vara med vid julfirandet. Be folk att lägga in sill, grava lax, fritera klenäter och baka pepparkakor i god tid och ta med. Gör julafton till ett knytkalas där alla bidrar med något. Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.