Man kan känna det i luften: det är skogstider. Lukter av fallna löv på regnvåt lav och mossa, av kåda och bark, blandas upp med svamparnas doft – när dessa efter att ha bidat sin tid i underjorden sticker upp hattarna över marknivå.

Det är en härlig höst. Och många är de entusiaster som gummibestövlade beger sig in bland träden för att plocka. Kanske finner man svamp och kanske också lite sena lingon, några rönnbär, nypon eller slånbär. 

I vårt deprimerande nu, med krig Europa, högre militär spänning, energipriser som skjuter i höjden och en ökad oro inför framtiden, kan det vara en lisa att vandra bland träd och berg. 

Men på många vis missköts skogen. Den är hårt ansatt av rovdrift och föroreningar – både här och globalt. Urskogen i vår vård blir allt mindre. Skogsbolagen lovar runt och håller tunt. Läs gärna Lisa Röstlunds Skogslandet – en granskning (Forum), som väcker både förtvivlan och hopp. 

Skogen är jordens lunga och kan mildra och kanske vända klimatkrisen. Samtidigt som den globala miljöutvecklingen är katastrofal planteras nya träd överallt på jorden, som en av många nödvändiga motåtgärder. Även om de träd som försvinner än så länge är fler än de som planteras. Men det är upp till oss vända den utvecklingen. Det är möjligt, säger många forskare. Genom att plantera i runda slängar en triljon träd över hela världen skulle vi, enligt bland andra forskare på det schweiziska universitetet ETH Zürich, kunna läka stora delar av klimatskadorna. Enligt samma forskarlag är skogsplantering både det billigaste och mest effektiva motmedlet mot klimatförändringar. Men det måste förstås ske samtidigt som utsläppen minskas. I USA har man beslutat att plantera en miljard träd över en tioårsperiod. Ett steg som applåderas av forskare och miljövänner. Även om det behövs ännu fler, både där och här. 

Också på ett annat plan ger skogen hopp, om
än mer blygsamt och lokalt. Av de svampar och bär som växer där plockas bara en bråkdel. Som-
lig expertis säger fem procent, andra ännu min-
dre. Om vi kunde ta tillvara på merparten skulle det faktiskt kunna öka nationens självförsörjning (som för närvarande ligger kring 50 procent). Idag är det främst gästarbetare som plockar, ofta under usla arbetsförhållanden. 

Men tänk om man kunde skattebefria bär-plockningsbranschen och ordna rättvisa inköpscentraler över hela landet. Dessa skulle i sin tur leverera till en småskalig livsmedelsindustri som kan förädla alla härliga svampsorter – från karljohan, kantarell och blodriska till mandelriska, taggsvamp och stolt fjällskivling, och alla ljuvliga bär: smultron, vildhallon, hjortron, åkerbär, slånbär, nypon, rönnbär med flera. 

Det är ineffektiva och romantiska idéer, menar säkert en del. Men hur har den rådande ”effektiva” ekonomin visat sig fungera? Har storskaliga lösningar, stor matimport, hög svinnfaktor och ett utarmande jordbruk och fiske visat sig vara kloka och hållbara strategier?

Här i Sverige finns många goda krafter som verkar för en förnuftigare livsstil visavi maten: Ekologiska lantbrukarna, Eldrimner – Nationellt centrum för mathantverk, Slow Food-rörelsen, Naturskyddsföreningen och Världsnaturfonden, för att nämna några.

Det är dags att låta dessa omtänksamma och kloka krafter överrösta kortsiktig och ansvarslös opportunism. Människans livsstil måste ändras nu – det står klart. Och medan vi kämpar för det, bör vi då och då – menar jag – hämta kraft under skogliga turer efter bär och svamp.