Jens Linder: Sverige måste bli mer självförsörjande

Nr 5/2020

Långt in på 1900-talet fanns det rymliga matkällare i nästan alla flerfamiljshus här i landet. Det var en självklarhet att en vanlig familj behövde ett svalt utrymme för sitt lager av mat.
Där stod kanske pilsner och sockerdricka, men också glasburkar med inkokta päron och plommon, köttgrytor som kokats in och lagts på glas. Därtill torkade ringar av äpplen, rårörda lingon, äppelmos och söta bärsylter med yta av vax. På det grova golvet tronade inte sällan en silltunna. Somliga hängde saltat och rökt kött som fårfiol eller skinka eller korv i taket.
Dessa små utrymmen var på sätt och vis moderna versioner av visthusbodarna där landsortsbefolkningen i flera tusen år förvarat sin mat. Det var ju en kollektivt nedärvd kunskap att man behövde ha reserver. Otaliga missväxtår, krig och farsoter drabbade folket historien igenom. Om man inte hade något undanlagt kunde det gå illa. Hur förödande svälten kunde vara så sent som på 1860-talet skildrar förresten Magnus Västerbro i sin bok Svälten som jag vill förorda som bot mot historielöshet.
Redan Gustav Vasa förordade att man sparade spisbröd (som hängdes på tork på en stång över spisen) minst ett år som skydd mot sämre tider. Det bakades och torkades alltså bröd, det röktes, rimmades, lutades och lades in. Långt inpå 1900-talet fanns det starka inslag av sparande i ladorna. På tomterna landet kring växte örter, bärbuskar och ofta minst två aplar, ett med ätäpplen, ett vars frukter kokades till mos.
Men ju rikare landet blev desto mer har ett slags övermod och historielöshet fått grepp om oss. Vi har låtit en småaktig skattesnålhet och ogenomtänkta privatiseringar göra samhället mer sårbart. Många har duperats av propaganda om marknadens automatiska förträfflighet. Det har blivit uppenbart hur galet den tanken är. Något som många förstått genom jordens omfattande miljöproblem. Och något som jag tror vi alla inser ännu mer under coronakrisen. Nu har vi märkt att hushållningen inte bara avvecklats i de privata hemmen, utan också på regional och statlig nivå. Vi har haft brist på mediciner och skyddsutrustning.

Hamstring kan vara en farlig sak, som ofta skapar brister som inte hade behövt uppstå. En helt annan sak är att alltid ha lite reserver hemma. Det gäller enskilda hushåll, och staten. Efter den svåra tid vi just nu befinner oss i får man hoppas att gammal klokskap åter kommer till heder. Vi behöver givetvis ha beredskapslager av både mat och medicin. Men också reservsystem vad gäller distribution av el och vatten. Men det gäller också generellt: vårt samhälle i stort ska inte ha små marginaler. Industrin bör inte arbeta med Just in time-produktion, vi ska inte ha en nattväktarstat där man snålar på miljövård, miljö, krisberedskap, sjukvård, omsorg, psykologiskt och socialt stöd.
Det är inte ens lönsamt. Jo, möjligen för kapitalägarna, men inte för befolkningen som helhet. Den som vill övertyga sig om att långsiktig jämlik politik skapar bättre samhällen med friskare befolkning, färre självmord, större social rörlighet och innovation, kan läsa britterna Richard Wilkinsons och Kate Picketts böcker Jämlikhetsanden och Den inre ojämlikheten.

Nu förordar inte jag att vi bör gå tillbaks till självhushållningen i det gamla Sverige, men vi bör lära av historien och ändra politik så att landet blir mer hållbart ur många aspekter. Vi bör i högre grad ta till vara på våra inhemska råvaror och produkter – allt från svamp, fågel, insjöfisk och bär. Vi borde ha en livsmedelspolitik där vi har högre procentuell nationell självförsörjning.
Och inte vore det fel med fler fruktträd och bärbuskar där det finns möjlighet och lite mer hantverksmat i förråden. Det skulle bara göra gott.