Jens Linder: När pizzan kom till stan

Det måste ha varit i mitten av 70-talet. Pappa jobbade som journalist på Södermalm i Stockholm, och när det var studiedag i skolan fick min tvillingsyster och jag hänga hos honom och hjälpa till att göra tidning. Och luncha på restaurang. Vilken lycka!

En sådan dag sa pappa hemlighetsfullt att nu skulle vi få smaka nåt helt nytt. Och på det hjärtliga matstället vid Nytorget slog en härlig men obekant doft emot oss redan när vi satte oss. Snart serverades vi varsitt jättebröd med en gyllengulröd smältig röra på toppen. Vår första pizza. Det var som en uppenbarelse. 

Vi hade ätit hemgjorda varma mackor tidigare,  men den här saftiga tingesten smakade och doftade mer och läckrare. Snart lärde vi oss att örten som väckte sådan njutning hette oregano, och den blev snabbt vår favorit. 

Då var pizzan ännu något ovanligt. Men läget förbättrades snabbt. Redan mot slutet av 70-talet dök pizzerior upp över hela stan och stora delar av landet. Sorterna på menyskyltarna ovanför pizzeriornas marmordiskar blev fler och fler. 

Men hur började det hela? Historien är full av föregångare till pizzan. Flata bröd bakades i de första civilisationerna, Mesopotamien och Egypten, för tusentals år sedan. Bröd med något gott på toppen fanns i antika Grekland under namnet plakuntos. I Rom fanns gatumat bestående av tjockare bröd som toppades med smakrika röror.

Det brukar sägas att den egentliga pizzan skapades 1889. Det ska ha varit när den italienska drottningen Margherita av Savoy besökte Neapel, och åt tre sorter: pizza marinara (skaldjur med vitlök), pizza Napoli (med sardeller) samt en med tomatsås, mozzarella och basilika (färgerna i den italienska flaggan). Hon ska då blivit så betagen i den sistnämnda att hon uppkallade den efter sig själv. Ort och tid är rätt, men anekdoten ett påhitt, tror de flesta forskare i ämnet.

Nåväl, Margheritan blev och är världens mest berömda pizza. I Neapel upprätthåller Associa-zione Vera Pizza Napoletana (den sanna neapolitanska pizzans förening) standarden: det ska vara San Marzona-tomater, buffelmozzarella och knådad – inte kavlad – deg som bakas
i vedeldad ugn.  

I USA etablerades pizzan i början av 1900-talet, och blev ordentligt populär under 1920-talet i städer som New York, Boston, Chicago och Saint Louis. Idag äts cirka tre miljarder pizzor
per år i USA. Här finns allt från tunna tefat bakade i koleldad ugn på New York-vis till tjocka pannpizzor, inbakade, halvbakade och strutar med pizzafyllning. Varianter som sedan spritts över världen. 

Norden tillhör de ställen där fyllningarna är mest varierade. Här görs så kallade fulpizzor med bland annat jordnötter, banan, ananas, persika, fetaost, fläskfilé, oxfilé, bearnaisesås, kebab, grönmögelost, jordärtskockor, tryffel, grönkål och kantareller. Mer extrema exempel är oxfilé och gratinerad potatismos (en härmning av svensk plankstek); köttfärssås och spaghetti; köttbullar med mos och lingonsylt; prinskorv, köttbullar, lax & rödbetssallad (julpizza); fil och flingor (frukostpizza) samt dessertpizzor som ananas, glass & chokladsås. Mest berömd av extrempizzorna är nog Carlskrove från Skellefteå: hamburgare med pommes frites inbakade
i pizzadeg.