Jens Linder: Vad är det för farligt med middag?

Nr 10/2021

Är du en av dem som bävar inför tanken på att bjuda hem folk på middag? Du är inte ensam.
Många kommer aldrig till skott. De
skräms av kraven de känner på att allt måste vara exemplariskt. Maten ska inte bara vara god, utan också intressant. Hemmet måste vara vackert inrett, minutiöst städat etc.
Denna sociala nervositet har djupa rötter här i landet. När jag var liten hade vart och vartannat hem ett finrum, ditt barnen inte hade tillträde. Det var liksom ett showroom för familjen om man fick främmande. Främmande, bara ordet säger ju en hel del om hur man ser på omgivningen.
Idag är det gudskelov inte så vanligt med fin-rum. Men viljan att visa upp en blankpolerad yta har inte försvunnit. En hel del nybyggda villor är så inglasade att de blir till tittskåp för förbipasserande att beundra.

Däremot är många dåliga på att låta folk få kliva in i glaspalatsen. Och än sämre på att bjuda dem på mat. Åtskilliga av de som har råd med sådant renoverar sina kök tills de ser oklanderligt skinande och professionella ut, med dyra spisar och futuristiska fläktar, inbyggda kylskåp, ismaskiner och överdådiga espressobryggare.
Inte säkert dock, att dessa kök används särskilt mycket. Ibland ligger bruksanvisningen kvar i ugnen – ett säkert tecken på att det är glest med matlagningen.
Vänner från andra länder berömmer ofta Sverige. De tycker många infödda är lite hemmablinda och att de själva som inflyttade har lättare att se vilken fin social trygghet som ännu finns här – allmän sjukvård, gratis utbildning och mer. De är glada att bo här.
Men på en punkt är nästan alla aningen kritiska: svenskarna – hårt generaliserat förstås är socialt lite svåra. De är nog så trevliga på jobbet eller som grannar. Men om det ska ätas ihop blir svenskarna nervösa. De börjar städa febrilt, slå i glansiga matmagasin och planera.

En fransman jag känner bjöd sina grannar. Hans fru och han hade kanske inte projekterat så väl. De blev sena med maten, barnen skulle läggas – det blev lite kaotiskt. Men till slut hade man ändå supermysigt. Biffen var tydligen utsökt och vinet gott. Men när grannfolket skulle bjuda tillbaks var kvällen hårt regisseras med matchande porslin, kristallglas och fåntrendiga rätter. Samma relaxande stämning infann sig inte.

Ni som känner igen er, kanske är det dags att spänna av lite? Personligen sitter jag hellre i ett orenoverat slitet kök, dukat med omaka porslin och äter – bara sällskapet är avspänt och maten god. Vad är det för mening att imponera på andra egentligen? Har det någonsin gjort någon glad?
Däremot kan jag förstå att det kan vara läskigt med matlagandet om man inte är van. Då har jag några tips. Kör med gående bord. Det finns så många härliga rätter som kan lagas i förväg. Allt från laxpudding och lasagne till långkokta grytor som lätt kan hållas varma på spisen.
Eller säg åt gästerna att äta hemma och komma över på tilltugg. Då kan ni ju bara köpa chark och ost och lite bröd. Eller så slår ni till med en gammaldags vickning med Janssons frestelse, pyttipanna, varmkorv, omeletter och olika små smörgåsar.
Och tänk för bövelen på att man inte ska impa på varann, utan ha roligt tillsammans.