Dags att lägga sig raklång bland prästkragar och smörblommor, rusig av lycka efter sillen och nubben. Midsommar på den gamla slåtter-ängen, en doftande, glimrande kulturskatt! Och hotad, som miljö och biologisk mångfald.
Ängarna är vårt melankoliska barrskogsrikes ljusa ögon, myllrande av växter, kryp, insekter, fåglar. De är poeternas, folkvisornas och konstnärernas landskap. De ruvar på tusen år av svensk historia, på myter, legender och religion. Utan EU-stöd hade de flesta varit ett minne blott.

När Coop och ICA Maxi ger oss vårt dagliga bröd är det allt färre som vet eller behöver känna till skillnaden mellan hage, äng och åker. Men för inte länge sedan var de liv elle död, själva ryggraden i folkhushållet och ekonomin.
Hagarna och skogen var de små kornas sommarbetesmarker. Medan ängen, den lite bördigare, oplöjda grässvålen med sina örter och hamlade träd, producerade vinterfoder till djurens överlevnad i dragiga grå fähus. Kreaturen levererade i sin tur mjölk, kött och hudar. Och inte minst gödsel till de små åkerlapparna där folk odlade rovor, potatis, havre och grönsaker. ”Ängen är åkerns moder”, sa de gamle; ett sinnrikt näringskretslopp som krävde skickliga odalmän. När det kom i obalans stod svälten för dörren. Som på Karl Oskars och Kristinas tid då tusentals bondefamiljer tvingades utvandra därför att ängarna till följd av befolkningstillväxt och överutnyttjande led av svårartad kvävebrist. Samma problem som drabbar åtskilliga småbrukare i Syd i dag.

Från vikingabönderna till mitten av 1800-talet präglades socknarna i Syd- och Mellansverige av oceaner av vildgräs. I dag återstår 400 000 hektar naturbetesmark, merparten ännu betad. Men bara 10 000 hektar slåtteräng, ömsint vårdade av hembygdsföreningar och andra eldsjälar; resten har blivit åker, skog, tätortsmark, och vägar. Då var de mödans och de krökta ryggarnas marker, nu lockar de oss tätortsmänniskor med vila, fågelsång, dofter och fjärilsfladder.
Att ströva runt i en äng eller gammaldags beteshage, utan klocka och mobiltelefon, är gratis välfärd för stressade själar. Rogivande och samtidigt, för den som vill, en lustfylld lektion i etnologi, lingvistik, folkmedicin och sakralitet.

Stoppen blir många. Till exempel vid Johannesörten, en av de få som fick behålla sitt fromma namn när prästsonen Linné rensade bort allt religiöst han kunde hitta i floraböckerna. Johannes? Jo, för att de röda ståndarknapparna associerar till Jesus blod som droppade ner under korset där den älskade lärjungen stod. Men legenden noterar också de svarta prickarna i bladen – Satans klor! I dag vet vi att de är små depåer av fett.

Daggkåpan var fruktbarhetsgudinnan Frejas växt i Asa-Sverige, efter kristnandet blev den simsalabim Jungfru Marie kåpa, ”kyskt” luktfri utan pråliga blommor. Märkligt nog har modern forskning visat att den fortplantar sig med jungfrufödsel, partenogenes, alltså med obefruktade frön. Droppen i bladet – överskottsvatten som pressats ut från vävnaderna – trodde sig alkemisterna kunna nyttja för att framställa guld, därav det vetenskapliga släktnamnet Alchemilla.
Akustiken i ängen är afrikansk, här sjunger lövsångare och ärtsångare från Kenya, svarthätta från Gambia; i trädtoppshöjd susar en flock skriande tornseglare, komna från Desmond Tutus Kapstaden efter månader av nattlig stjärnnavigering.
Ängen är lokal och alldeles svensk men också tillhörig den stora världen. Övervintrade citronfjärilar singlar fram över blomkalkarna tillsammans med den praktfulla amiralen som fladdrat sig hit ända från Medelhavsområdet.

Ha en skön sommar!