Stefan Edman: Fåglar – och snål borgerlig naturvårdspolitik!

Nr 1/2019

I skrivande stund njuter jag av mina vackra livfulla vänner på fågelbordet utanför köksfönstret. Jag ser hur de kivas och konkurrerar om varje litet frö. Ingen solidaritet här inte! Själv funderar jag över bristen på framtidsagenda i den budget för 2019 som Moderaterna och Kristdemokraterna la fram och som dagen före Lucia klubbades i Sveriges riksdag med stöd av Sverigedemokraterna. Och med 2 miljarder kronor mindre till bland annat biologisk mångfald, klimat- och naturvård.

Den kavata blåmesen därute klarar sig dock. Könen är till förblandning lika, men man kan faktiskt skilja dem åt; hanarna har djupare blå färg på rygg och vingar. Och reflekterar därför mera ultraviolett ljus, något som fåglarna själva är bra på att registrera och som hjälper till exempel en hane att inse att det är en hona han har framför sig.
Hos talgoxen – ”oxe” på grund av sin storlek – spelar den gula färgen roll när honan fram på vårkanten ska välja partner; hon tar helst den med starkast gul färg (och bredare svart band!). Utan att ”veta” det som dagens forskare vet, nämligen att de hanar som är bäst på att få i sig föda med gulfärgande karotenoider också visar sig ha mera livsdugliga spermier. Det är det naturliga urvalet som under otaliga generationer år har mejslat fram denna sexuella framgångsstrategi!
Ja, sånt kan jag fundera över medan de matfriska småfåglarna därute pickar på. Om man är tålmodig och har riktigt skarp blick kan man kanske också lära sig känna igen individer. Och upptäcka att samma talgoxar och blåmesar kommer fram till fågelbordet sisådär en gång i kvarten – medan entitan, den lilla grå med svart kalott, är framme mer eller mindre varannan minut!
Varför är det så? Jo, entitan är ”lokal” och far i skytteltrafik med fröna och gömmer dem i närområdet till bistrare dagar. Medan de andra arterna inte hamstrar utan äter för stunden i olika fröautomater i grannskapet. Nya rön av svenska forskare.

Blir det en sträng vinter – och SMHI siar om det – så kommer gulsparvarna också fram, särskilt om vi satt ut en kärve.
De älskar annars att plocka korn ur hästskit och har ökat de senaste årtiondena tack vare alla ridskolor. På våren räknar de solgula hanarna till sju när de vill imponera på honorna; sitt-sitt-sitt-sitt-sitt-sitt-tuu. Ja, ni har förstås hört dem.

Vackrast på min uteservering är hanarna av domherren med sitt röda bröst.
Namnet har att göra med fåglarnas svarta huvud som folk tyckte liknade de kåpor som medeltidens kaniker, domherrar, bar när de sjöng den latinska mässan i kyrkorna.
Förr höll man domherrar i bur för deras skönhet men faktiskt också för sångens skull, ett svagt föga njutbart gnisslande. Bägge könen sjunger, unikt bland fåglar och troligen mest som ett socialt kitt mellan makarna eftersom de inte tycks markera revir vid häckningen som andra arter gör. Som medlem i familjen finkar är domherrarna specialister på att äta knoppar och frön, rönnbär, äpple och annat.

Plötslig rycks jag ur mina fågeltankar: Borgarna snålade alltså med pengarna för köp av värdefull natur till reservat och för samhällets skötsel av vackra och biologiskt rika landskap. Men vad värre är: De sänkte stödet till svenska klimatinvesteringar, jämfört med Socialdemokraterna och Miljöpartiet.
Upp till kamp!