Stefan Edman: Humlorna ger oss livslust – efter ett år av virussorg!

Nr 6/2021

Nu på försommaren brummar de fram i parker och trädgårdar.
Hon med vit bak, jordhumlan. Och hon med röd, stenhumlan.
Jag säger hon, för humlornas värld är ett matriarkat, ett feministiskt kollektiv!
Allt startade i våras med en ensam humla. Efter parningen förra sommaren gick hon i dvala, kanske i en grästuva. Här har hon legat i koma hela vintern, med ämnesomsättningen på sparlåga för att hushålla med energin. Och med proteiner i cellerna som sänker fryspunkten.
När hon väcks av hormonklockan i sin kropp vet hon precis vad hon ska göra. Flyga till sälgens gula blommor och få i sig näring och vitaminer som gör henne stark och redo för det som nu väntar. En underbar instinkt, inbyggd i humlornas dna-kod.

Sedan far hon omkring för att hitta en dikesren eller varför inte ett övergivet musbo. Här bygger hon en rymlig bostad, fodrad med mossa och gräs och inredd med små ”krukor” som ska tjäna som yngelkammare och honungsförråd.
Nu är det dags att börja värpa. Hon startar med ett dussin ägg och befruktar dem med drönarnas spermier, lagrade i en särskild blåsa under vintern. Snart kläcks larverna. De äter av yngelkammarens väggar som samtidigt är prima föda: pollen, nektar, vax. Ibland matas larverna också med honung. De är programmerade med budskapet ”spinn en kokong och låt er förpuppas”. Det sker när de blivit några veckor gamla. Ovanpå kokongerna bygger mamma humla sedan nya yngelkammare och lägger fler ägg.
Snart är det gamla musboet ett myllrande humledagis. Humlor i olika åldrar prövar på skiftande arbetsuppgifter. De ägnar sig åt mathämtning ute bland blommorna, vårdar ägg, larver och småsyskon, städar, vaktar och pysslar om mamma drottningen. Ett antal larver matas med extra näringsrik föda som får dem att utvecklas till sexuella drottningar. Alla övriga systrar förblir sterila arbetshonor, humlesamhällets kvinnliga proletärer.
Med sina döttrar i arbete kan drottningen själv ägna all tid åt att säkra släktets fortlevnad. Totalt producerar hon bortemot femhundra ägg under en säsong, och nästan alla blir alltså honor. Men frampå högsommaren signalerar hormonerna: Dags att stänga spermieblåsan och lägga obefruktade ägg. På så sätt kommer en liten skara söner till världen, årets drönare, med bara hälften så många kromosomer.

Humlor är fenomenala små djur. Egentligen borde de inte kunna flyga. Men de trotsar aerodynamikens lagar och gör det ändå. Och imponerande bra! Två av vingparen fungerar som en propeller som lyfter humlan och ger den en lastkapacitet på 90 procent av kroppsvikten. Märkliga är också de stora facettögonen som upptäcker varje liten rörelse i omgivningen och ger humlan möjlighet att även registrera ultraviolett ljus.
Men dofterna är ändå humlans viktigaste språk. Det första drönarna gör efter att ha kläckts i midsommartid är att ”raggarflyga” runt i området och klicka ut sina feromoner på mark, träd och buskar. För att locka honor, så klart! Med jämna mellanrum inspekterar de sina doftplatser för att se om någon ung drottning behagat landa där. I så fall blir det parning, varpå drottningarna gräver ner sig i marken för att övervintra.
Humlorna är livskonstnärer som ger mig livslust. Och ju fler nektarfyllda blommor vi har i trädgården desto bättre mår de.
Trevlig humle-
sommar!