Stefan Edman: Varför är vi så långsamma på bollen ibland?

Nr 3/2021

Jag är optimist av naturen. Men ibland blir jag otålig över alla sega ärenden som fastnat i beslutsvånda och  byråkrati.
Just när jag skriver detta har företag i Skåne och Stockholm flaggat upp att de inte vågar investera – av rädsla för elbrist! Eller för att vara mer exakt: Brist på effekt, alltså el vid ett visst tillfälle. Men som alla vet har vi ett växande överskott på el som exporteras och trycker ut smutsig kolkraft i bland annat Polen. Och drar in pengar till sina svenska ägare. Problemet handlar om att vi har för dålig överföringskapacitet mellan exempelvis norra och södra Sverige. Och det är känt sedan länge. Och borde lett till utbyggnad av kraftnätet för länge sedan. Men politikerna har dragit benen efter sig – tills nu.

En annan aktuell huvudvärk handlar om mellanlagret för förvaring av utbränt kärnbränsle i Oskarshamn som varit i bruk sedan 1985. När bränslet legat där och svalnat är det tänkt att det ska transporteras till Östhammar i Uppland, sänkas ned 500 meter i urberget och kunna slutförvaras där i 100 000 år utan att radioaktiv strålning läcker ut och hotar framtida generationers liv.
Mellanlagret är fullt 2024. Om det inte byggs ut till dess måste kärnkraften faktiskt stängas ned. Inte minst eftersom slutförvaret i Uppland inte ens påbörjats, och kommer att ta cirka tio år att bygga. Alla tillstånd är klara, från Strålsäkerhetsmyndigheten och Mark- och miljödomstolen.  Men ministern tvekar att trycka på knappen, trots att det är så akut bråttom. Och trots att saken utretts i närmare trettio år. Ett exempel på det svenska behovet av livrem och hängslen?

Ett annat exempel på sega beslutsprocesser är att Sverige bara lyckats nå ett, möjligen två, av de 16 nationella miljömål (”generationsmålen”) som riksdagen klubbade i slutet av 1990-talet – och som skulle vara uppnådda år 2020. Varför fixar vi det inte?
Sverige gjorde nästan på raken fyra solenergiutredningar innan vi vågade börja satsa på solpaneler – samtidigt som Tyskland, Danmark och andra länder hade verkstad; idag har tyskarna minst tio procent sol-el.  Nu är vi också glädjande nog igång men tappade flera år i starten. Onödigt.

Sista exemplet gäller covid-19, den nationella tragedin. Ingen vet i dagsläget säkert varför det gått så illa för oss, trots de enastående insatserna på individnivå från alla hjältar i sjukvård och äldreomsorg. I veckan fick vi de aktuella siffrorna: Av cirka 16 000 döda i Norden är tre av fyra svenskar. Varför? Coronakommissionen pekar på långsamhet vad gäller testning, smittspårning och karantänsbestämmelser, inte minst i februari-mars i fjol då smittan kom in i landet. Sverige fick en pandemilag 10 januari i år, Norge antog sin 27 mars i fjol.
Mina fem exempel är olika till sin karaktär. Och komplexa. Ändå borde de få oss att fundera över hur vi ska kunna bli snabbare på bollen, förenkla vår förvaltningsmodell, smörja byråkratin. Och kanske rentav bli lite ödmjukare i vår självbild och lära av andra länders erfarenheter?  Vårt kära Sverige måste kunna fungera väl även om inte solen skiner.