Miljödebattören Stefan Edman rör sig ofta ute i naturen och ägnar sig gärna åt fågelskådning. Foto: Britt-Inger Edman

Stefan Edman är miljödebattör och ett välkänt ansikte i Mål & Medel. Nyligen kom han ut med sin 50:e bok, en hoppfull skrift där han pekar på de framsteg som trots allt görs på miljöområdet.

Få har som Stefan Edman engagerat sig i att sprida kunskap om miljöfrågor. Det spelar ingen roll att han nått pensionsåldern, han är fortfarande lika aktiv. Pandemin har dock satt käppar i hjulet, resandet är lagt på hyllan och istället håller han föreläsningar över nätet.
Samma dag som jag intervjuar honom per telefon rapporteras det i media om att november månad var den globalt varmaste november sedan mätningarna inleddes. Klimatfrågan är också den miljöfråga som Stefan Edman anser är den viktigaste.
– Den innefattar så mycket, i grunden en social fråga, det handlar om rättvisa och mänskliga rättigheter, säger Stefan Edman samtidigt som han konstaterar att utvecklingen trots allt går åt rätt håll.
Det har han också lyft fram i sin senaste bok Bråttom men inte kört som kom ut i höstas (recenserades i Mål & Medel nummer
11 /2020). Det är som titeln antyder en positiv debattbok om klimatet.
– Jag tycker att det varit en sådan domedagspräglad diskussion, allt går åt helvete varenda dag på varenda löpsedel. Jag kände att även om det är ett allvarligt läge finns det också en del bra åtgärder på gång runt om i världen. Då måste man berätta om det också.
Det här är något av hans passion, att inte undvika problemen men kunna visa på att det finns ljus i tunneln. Det går igen i många av de böcker som han skrivit genom åren.
Det är en faktaspäckad bok han skrivit denna gång. Han tillstår att det varit ett väldigt pyssel att kolla upp alla siffror så att det inte blir fel, det har varit många sakkunniga inblandade.
– Jag kanske inte har lyckats helt, du kanske har hittat något, då får du berätta, säger han ödmjukt vilket är kännetecknande för honom, någon besserwisser är han inte.
En del var svårt att förutse, konstaterar han, som hur hårt pandemin skulle slå. Som han ser det har det även hänt positiva saker som inte skulle hänt annars, som att resandet minskat och att de digitala mötena ökat som sparar både tid, bränsle och pengar.

Stefan Edman befinner sig i sitt föräldrahem i Ljungskile när vi pratas vid. Här har han bott sedan 1990-talet, han flyttade hit med familjen när han slutade som lärare på folkhögskolan i Växjö dit han kom efter att ha tagit en fil mag vid universitetet i Göteborg.
– Jag var anställd på folkhögskolan formellt till 1995, men de sista åren var jag frilansare och reste runt i Sverige och föreläste och skrev böcker och debatterade. På den vägen har det varit, både hobby och yrke, det är ett privilegium.

Han berättar att det inte fanns så många miljödebattörer när han inledde sin karriär.
– Vi var ett gäng som sågs runt om i Sverige. I dag finns det hur många som helst, och det är underbart, men då var vi betydligt färre. Jag hade mycket mer jobb än jag någonsin kunde utföra. Jag var ute och reste hela veckorna. Så jag livnärde mig på det och så skrev jag några böcker.
Inte så några böcker heller, 50 böcker har det blivit hittills och han har samma dag lämnat in ytterligare en bok till tryck, denna gång en naturbok.
– Jag har haft ett högt tempo. Jag har också rört mig en del i den politiska sfären men inte de senaste 10-15 åren. Men det var ett antal år som jag var nära den. Jag var även nära miljörörelsen, jag var vice ordförande i Naturskyddsföreningen.
Han berättar att det var många företag när det begav sig som ville ha miljöutbildning och att det var på ett elementärt plan.
– Vi var bland annat med och utbildade arbetare på Volvo. Vi var där på nattskiftet, då var man själv hur trött som helst, men jobbarna kom in oerhört alerta. De hade fått några timmar ledigt på natten. De kom upp från bandet och satt i sina blåställ. Den typen av kontakt hade jag också.

Han återkommer med jämna mellanrum till sitt tidigare politiska engagemang.
– Jag växte upp i ett liberalt hem. Mina föräldrar var frisinnade, ganska radikala. Jag gick tidigt med i Broderskapsrörelsen som jag gillade, den var radikalast i partiet och hade en global agenda.
Steget därefter var inte långt, förklarar han, till att bli medlem i Socialdemokraterna och där var han med om att lägga grunden för en mer miljövänlig politik.
Den omtalade offentliga utredningen Bilen Biffen Bostaden – om hållbar konsumtion, som han var särskild utredare för 2005, är ett exempel. Oljekommissionen som han var med och bildade i samma veva är ett annat.
Inte nog med det. Stefan Edman var även med och myntade begreppet ”det gröna folkhemmet”. Han jobbade nära Göran Persson då. Tanken var att välfärdssamhället, arbetarrörelsens historiskt viktiga projekt, nu också skulle göras resurseffektivt och miljöanpassat. En viktig utmaning, inspirerad av FN-mötet i Rio om hållbar utveckling som manade till lokala ”Agenda 21”-program världen över.
– Jag var lite missionär för detta, for runt till kommuner och folkrörelser. Vi fick mycket stöd för det. Riktig fart tog det när regeringen lyckades plocka fram sju miljarder som kommunerna kunde ansöka om, de så kallade Lip-pengarna (lokala investeringsprogram för ekologiskt hållbar utveckling).
Han berättar att de stora Stockholmsbaserade tidningarna, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet, var oerhört kritiska.
– Sedan utvärderades satsningen efter fyra år av fyra universitet och fick faktiskt väldigt bra betyg.

Han har varit kröniköri Mål & Medel i nästan exakt 30 år. Det är den tidning där han medverkat längst.
– Ja, det är ingen tvekan om det. Bror Perjus, som var chefredaktör då, frågade mig. Är det verkligen 30 år sedan? Det är en stor ära att jag fått vara kvar.
Så är han också en av Sveriges främsta miljödebattörer som under sina år utmärkt sig för sitt engagemang i lantbruk och matproduktion. Det märks tydligt i hans böcker. Det märks också att han lägger vikt vid facket som en viktig aktör för att uppnå ett hållbart samhälle.
En fråga som han är mycket engagerad i, som han föreläst och skrivit om, är Sveriges låga självförsörjningsgrad.
– Det duger inte att vi har EU:s lägsta försörjningsgrad vad gäller livsmedel. Det handlar om sårbarhet i en ganska orolig och instabil värld. Det handlar också om de svenska arbetstillfällena och den höga kvalitén på våra livsmedel. Allt talar för att lantbruket och livsmedelsindustrin måste få en betydligt starkare ställning. 
Fotnot: Missa inte Stefan Edmans krönika i detta nummer.

Stefan Edman

Ålder: 74 år.
Familj: Frun Britt-Inger och de vuxna barnen Victoria och Marcus samt fyra barnbarn.
Bor: I Ljungskile.
Fritidsintressen: Naturen, böcker, musik, umgås med vänner. Spelade klarinett i sin ungdom och drömde om att bli musiker (nu ligger den i sin låda).
Läser: Den Svavelgula himlen av Kjell Westö och sedan väntar Obamas nyutkomna bok Ett förlovat land.
Lyssnar på: Klassisk musik men gillar även jazzballader.
Teve: Dokumentärer, deckare och nyhetsprogram.
Bil? Leasat en elbil på tre år. Tidigare haft en bil som gick på biogas.
Lagar gärna: Helst fisk som lax och torsk. Även grytor på djur som betat det svenska landskapet.
Hur firar du nyår? Vi har varit ett stort sällskap som firat sedan 70-talets mitt, det blir inte av nu. Firar nyår hemma med min fru.