Under årmiljoner levde vi ett sunt och fullödigt liv på planeten Jorden. Sen kom bonden och sen kom livsmedelsindustrin och sabbade allt, anser professorn och arkeologen Göran Burenhult.

[Ur nummer: 07/2004] Vi har hört deras råd till leda: Matexperternas. Men professor Göran Burenhult har inte bara åsikter om vår kosthållning – i böcker, artiklar och föreläsningar påpekar han alla våra fel. Sådana människor kan upplevas irriterande, men de kan också leverera en och annan nyttig sanning. Vi stämde möte med Burenhult i saluhallen i Malmö.
Att en professor ska se ut på ett visst sätt är förstås rent nonsens. Men ska man beskriva Göran Burenhult ligger det snubblande nära att framställa honom som en typisk akademiker. Med en skillnad – karl’n har fyllt sextio men rör sig som en tjugfemåring. Kanske är det hans kosthållning som gör att han ser oförskämt spänstig ut.

Åt som urinvånarna
Eller så har det sunda liv han levt bland urinvånarna på Papua Nya Guinea eller någonstans i Sydöstasiens djungler satt sina spår. Han har blivit du och bror med människor som lever på det sätt vi levde för hundra tusen år sedan. Han levde med dem, och han lärde av dem. Och – inte minst – han började äta som de. I korthet: viltkött, fisk, nötter, bär, fågel, ägg, men inga spannmålsprodukter och ingen mjölk.

Under resorna gjorde han också några iakttagelser som inte lämnat honom ifred. Iakttagelser som blivit boken Det ofullkomliga djuret – Kropp själ och livsstil i ett evolutionärt perspektiv (Natur och Kultur), där han inte drar sig för att kalla bonden för världs-historiens störste fiaskofigur, och hans kritik av dagens livsmedelsindustri står inte långt efter.
– Vi är faktiskt inte skapade att äta bröd, säger Burenhult när vi sätter oss till bords i saluhallens fiskrestaurang. Så långt vårt kollektiva minne sträcker sig har vi hållit brödet nästintill heligt, brödet har varit synonymt med liv. Bröd har räddat oss från svälten de senaste sju tusen åren.
Men Burenhult är arkeolog och har en arkeologs perspektiv på tiden.
– Människans föregångare gjorde entré för ungefär tjugo miljoner år sedan, vi började bruka jorden för sju tusen år sedan, det var först då vi började äta bröd.
 Det här med jordbruk, och i förlängningen vår kosthållning, är alltså något nytt ur en arkeologs synvinkel. För att vi riktigt ska begripa gör han en liknelse.
   – Tänk att människoblivandet omvandlas till ett dygn. Då har vi levt på jakt och fiske och samlande fram till ett par minuter i midnatt, först då kom den första bonden. Den tid vi levt i industrisamhället kan vi räkna i sekunder.
Det är i det ljuset vi ska förstå Burenhults kritik av livsmedelsindustrin och delar av det liv vi lever idag. Han menar att vi levde ett bra och fullödigt liv under årmiljoner, vi levde i smågrupper och maten fick vi genom jakt och fiske, vi samlade in det naturen bjöd.
Sen kom bonden och ställde till det för oss, vi blev bofasta och med det blev vi lättare offer för epidemier, vi började kriga med varandra för att försvara vår jord, vi började äta fel…

Njutningsmänniska
Han avbryter sin uppräkning när kyparen kommer, snabbt studerar han menyn med en gourmets hela iver och beslutar sig för en bit inkokt lax.
Det ska sägas på en gång, han tillhör inte den fundamentalistiska falangen av näringsexperter. Han är en njutningsmänniska och bara antydan att han skulle vara någon slags renlevnadsivrare gör honom märkbart irriterad.
Men innan vi går vidare ska vi lära känna denne Göran Burenhult lite mer för att bättre förstå de resonemang han framför i böcker, tidningsartiklar och föreläsningar.
I början av sextiotalet valde den unge Burenhult bana här i livet. Det blev arkeologins. Och visst fann han dammiga krukskärvor och andra forntida lämningar intressanta. Men det var inte förrän han kom i kontakt med etnografin, den disciplin som studerar hur folk i traditionella samhällen egentligen lever, som hans framtida karriär skulle formas.
Ungefär samtidig gav han sig iväg till Trobrianderna på Nya Guinea, under några månader levde han tillsammans med urbefolkningen, dem som vi lite slarvigt kalla stenåldersmänniskor. Han gjorde en viktig liten iakttagelse som kom att påverka hela hans senare forskning:
– Människorna var lyckliga.
Dessutom var de friska.
– Sjukdomar fanns helt enkelt inte, folk levde friska tills de dog. Jag såg nittioåringar som satt på huk framför lägerelden i timmar, sen reste de sig utan besvär och gick därifrån.
Bilköer eller flodpaddling
Det här var Burenhults första kontakt med de traditionella kulturerna, alltså kulturer som lever som människosläktet gjort under nittiosju procent av sin existens.
Men vad vill han egentligen: Att vi ska återgå till det liv vi levde för tusentals år sedan?
Han svarar först inte på frågan. Tycker antagligen att den är lite väl korkad. Men han grunnar i alla fall en stund och sen säger han:
– Är det verkligen ett bättre liv att sitta i bilkö på väg till jobbet, än att paddla ut i floden för att fiska dagens middag 
Nej, han är förstås fullkomligt medveten om det orimliga i att vrida klockan tillbaka.
Men vi skulle må bättre om vi tog mer hänsyn till hur vi egentligen är funtade.
Under de senaste tjugo åren har han ett par månader varje år besökt dessa traditionella kulturer i olika delar av världen. De skiljer sig inte mycket åt. Människorna är välnärda och friska, lider inte av stress och sjukdomar som hjärtinfarkt, diabetes och cancer är okända begrepp.
Under dessa år samlade han in en mängd forskningsmaterial, men nånstans anade han att arkeologin ensam inte kunde ge svaren. För sju år sedan blev han professor i arkeologi vid Stockholms universitet, men flyttade till Gotland för fyra år sedan där han nu har sin professur. Där arbetar forskare från olika discipliner. Nu fick han de verktyg han behövde för att slutföra sitt bokprojekt Det ofullkomliga djuret.
Han började arbeta med evolutionsmedicinare, humanetnologer, osteologer… allt för att lägga ett stort pussel i ett tvärvetenskapligt samarbete.

Anpassade för stenåldersliv
Kortfattat kan man säga att boken visar att vi inte längre lever enligt våra biologiska förutsättningar. Våra hjärnor och kroppar är anpassade till ett liv på stenåldern.
För att leva ett fullödigt liv räcker det förstås inte med rätt kost. Men en grund för ett bra liv är faktiskt att man är frisk, och idag äter vi oss till många sjukdomar.
Burenhult menar också att det där med riktig mat inte är så krångligt som det låter. Han vill visa, i praktiken liksom, och vi bryter upp från matbordet och beger oss till närmaste livsmedelsaffär. Han går omkring och plockar i hyllorna och visar på det ena halvfabrikatet efter det andra och läser på innehållsdeklarationen, och konstatera att varorna knappt är tjänliga som föda.
– Titta på alla tillsatser; fett, salt och socker – det är inte konstigt att vi är sjuka. Och det skulle inte behöva vara så. Sveriges bönder och livsmedelsindustrin skulle med lätthet kunna styra om produktionen till vettiga livsmedel.

Det mesta döms ut
Lite märkligt är det trots allt.
–  Nej då, säger han, så är det.
Vi står i en helt vanlig livsmedelsbutik och Burenhult dömer ut allt han ser. Fast inte riktigt.
Han ger sig ut bland hyllorna och hittar musslor och rotfrukter, magert kött och frukt samtidigt som han spånar ihop recept på de mest utsökta middagar med hjälp av råvarorna han hittar.
Nej, han vill inte vrida klockan tillbaka. Han menar att det nog inte behövs. Med tämligen enkla förändringar kan vi leva det liv vi egentligen är skapta för.
Men, handen på hjärtat, visst vilar det något lockande över tanken att paddla ut på floden för att ordna maten till familjen.