Det är bland bönderna i Polen som motståndet mot EU varit störst. Storbonden Pawel Bryjak röstade nej till medlemskap medan grannen Arleta Szewior, som driver ett betydligt mindre jordbruk, valde att inte rösta överhuvudtaget.

[Ur nummer: 07/2004] Det råder full aktivitet ute på den polska landsbygden. Trots att det bara är i början av juni så bärgar man redan hö. På många håll sker det för hand eller med ganska ålderdomliga maskiner. Var femte polack är bonde och de flesta driver små jordbruk. Det här är ett av Polens stora problem, små ineffektiva jordbruk. Det var också en av stötestenarna vid EU-inträdet.

Produktiviteten är låg och omställningen har endast påbörjats. Så länge arbetslösheten är hög finns inte mycket till alternativ.
Det sägs att det är bland bönderna som motståndet mot EU-medlemskapet är störst. Vi stannar till för att höra oss för i byn Dziekanowice, cirka 50 kilometer från Poznan.
– Jag är mycket emot EU, säger Pawel Bryjak och visar med armarna hur stor hans ovilja är.

Han är vad vi skulle kunna kalla för storbonde. Hans ägor på över 200 hektar sträcker sig så långt ögat kan se.
På gårdsplanen finns en liten springbrunn intill boningshuset.
Utanför står de tre barnens cyklar lite slarvigt parkerade. Ett stenkast därifrån finns en hundgård med pitbullterriers och döda hönor har kastats in för att stilla deras hunger.
Antagligen ska hundarna hålla obehöriga på avstånd. Att det här är en man med både makt och pengar går inte att ta miste på.
Efter visst övertalande ställer han upp på en kort intervju. Han berättar stolt att han är ägare till fem gårdar. Dessa har han ärvt av sin far som i sin tur ärvt dem av sin far som utvandrade till USA och där tjänade stora pengar. Det Pawel Bryjak sysslar med är framför allt kycklinguppfödning och odling av spannmål.

* Vad tror du om framtiden?
– Jag tror inte alls att vårt medlemskap i EU kommer att föra med sig något gott. Vi är ett fattigt land. Varför skulle den rike behöva den fattige? undrar han.
Det som upprör honom är bristen på diskussion innan beslutet om medlemskap fattades. Han röstade nej och har definitivt inte tänkt att rösta i EU-parlamentsvalet.
– Varken jag, min släkt eller mina grannar kommer att rösta.
I slutet av 2004 börjar unionen att betala ut direktbidrag till de polska bönderna. Han tillhör de bönder som sökt bidrag. Tidigare i veckan har det stått i tidningarna att allt för få gjort det. Endast en tredjedel har skickat in sin ansökan.
– Men jag har fått veta att jag inte kommer att få några pengar. Min verksamhet är för omfattande, säger han ilsket.
Det är inte så att han är rädd för framtiden. Nej, han skryter med att han jobbar 16 till 20 timmar per dag. Men det är bistrare tider, det är helt klart. Han får mindre betalt för det han odlar. På grund av EU har han dessutom fått dra ner på antalet anställda, från 26 till nio.
– De lokala myndigheterna tillåter mig inte längre att slakta mina kycklingar. Jag uppfyller inte EU:s krav, säger han men tillägger sedan illmarigt:
– Vi polacker knäckte Sovjetunionen och satte punkt för kommunismen. Vi ska nog lyckas med att även knäcka EU.
Inte långt ifrån hans gård stöter vi på Arleta Szewior. Hon står och rensar ogräs vid kanten av bygatan. Det som på håll ser ut som ett vanligt boningshus visar sig vara ett mindre lantbruk. I det ingår 15 hektar mark, 100 grisar, två kor och ett obestämt antal höns.
– Affärerna går inget vidare, säger hon. Allt har blivit dyrare: foder, gödsel och diesel. De med ännu mindre jordbruk, 5-6 hektar, kommer inte att överleva.
Hon berättar att vanligast är gårdar likt den som hon och hennes man har. De har sökt EU-bidrag och fick hjälp av kommunen att fylla i ansökan.
– Vi vet att vi kommer att få bidrag men inte hur mycket.
Hon valde att varken rösta ja eller nej till ett medlemskap.  Hon är medveten om att de flesta bönder runtikring röstade nej.
Hur hon ska göra på söndag när det är dags för val till EU-parlamentet har hon ännu inte bestämt.