Himlen gråter när planet i gryningen landar i den filippinska staden Tacloban. Och himlen har många skäl att gråta. Det var i Taclobanområdet som supertyfonen Yolanda med
efterföljande jättevågor svepte in i november 2013. Efter sig lämnade tyfonen tusentals döda. Tiotusentals människor fick sina hem förstörda och förlorade allt de ägde.

På flygplatsen drygt 100 dagar efter katastrofen möts vi av Coca Cola-arbetaren Sal Egonio och Danny Fuentes från den fackliga centralorganisationen Sentro.
Förödelsen de få kilometrarna mellan flygplatsen och Taclobans centrum är obeskrivlig. Stora områden ser ut att ha bombats. Som skuggfigurer syns människor riva runt bland husresterna.
Ett par stora tältstäder med FN- eller Röda Kors-symboler dyker upp på några ställen. Kring tälten är det stora leråkrar på grund av det häftiga regnet.
Över en risfrukost på Jollibee, Taclobans enda morgonöppna restaurang börjar Sal Egonio berätta om dagen som förändrade hans och alla andra Taclobanbors liv.
– Nästan alla mina arbetskamrater förlorade sina hem och allt de ägde, säger Sal som är vice ordförande i det lokala Coca Cola-facket. Fackklubben har knappt 80 medlemmar.
– Tre av mina arbetskamrater miste sina liv. Det har varit otroligt tufft att som facklig företrädare dels försöka vara stark och ge stöd åt min familj, dels att stötta mina arbetskamrater.
Katastrofen känns plötsligt ännu närmare när jag känner att någon rycker i min arm. Intill mig står en liten pojke på fyra-fem år och säger hungry, no money.
– Många sökte skydd på restauranger och hotell när tyfonen svepte fram, berättar Danny Fuentes.
– På den här Jollibee-restaurangen dränktes flera människor när jättevågorna sprängde dörrar och fönster.

Någon verksamhet har inte varit igång på Coca Cola-anläggningen sedan katastrofdagen.
– Fabriken vattenfylldes och flera maskiner förstördes, förklarar Sal.
– Det senaste jag hört är att fabriken ska öppna i mars-april men jag tvivlar på att det är möjligt. Vi arbetare drabbas dubbelt. Först förlorade vi våra hem och därefter får vi bara ut en begränsad del av vår lön i och med att det varken blir något skifttillägg eller övertidsersättning.
En normal månad tjänar Sal Egonio ungefär 14 000 pesos (drygt 2 000 svenska kronor). Han arbetar treskift, har varit fastanställd på fabriken i 14 år och suttit i fackstyrelsen i drygt sju år.
– Efter Yolanda har vi en uppehållslön som inte ens är hälften av den vanliga månadslönen, förklarar han.
Danny Fuentes, som är Sentros samordnare för medlemsförbund i IUL, berättar att tusentals arbetare i Taclobanområdet förlorat sina jobb på grund av Yolanda.
– Flera fabriker totalförstördes och andra har stängts på obestämd tid på grund av skadorna. Arbetslösheten har rusat i höjden.

Vid fabriksentrén sitter flera anställda. Enligt Sal Egonio känner många medlemmar ett behov av att besöka fabriken även om produktionen ligger nere.
– Jag tror det behövs fasta rutiner även efter en katastrof. Själv träffar jag arbetskamrater varje dag och fortsätter träna regelbundet på gym.
Kort tid innan Yolanda drog in över Tacloban sökte Sal och hans familj skydd hos vänner som bodde mer skyddat.
– Vi bor fortfarande kvar hos våra vänner eftersom vårt hus totalförstördes. Varje natt ligger jag och funderar på hur det ska bli i framtiden. Hur jag ska kunna försörja min familj och våra tre flickor som är 17, 13 och 8 år gamla?
– För flickorna var det en traumatisk upplevelse. Varje gång det regnar häftigt börjar de två yngsta gråta och vägrar gå till skolan. De tror att det ska bli en ny tyfon, säger Sal.
– Min yngsta dotter förlorade tre av sina närmaste vänner i katastrofen.

Vårt nästa stopp är det som en gång var Sals familjs bostad. Det enda som återstår är ett husskelett.
– Även om jag upplevt många tyfoner har ingen varit så förödande som Yolanda, säger Sal.
– Någon dag efter tyfonen åkte vi till huset för att se om det gick att rädda något, fortsätter han.
– Allt var förstört och krossat. Allra värst var att min äldsta dotters hund, som försvann dagen innan Yolanda, låg död intill huset.
På väg tillbaka in till centrum stannar jeepen vid en provisorisk kyrkogård. Sal vill visa platsen där några av hans arbetskamrater är begravda. Överallt står små hemmagjorda kors med foton på offer för katastrofen. Påfallande många är barn. Trots att gravplatsen är liten kan jag räkna till minst 800 personer som är begravda här.
– Myndigheternas officiella siffror över antalet dödsoffer på grund av Yolanda är omkring 6 000, säger Danny Fuentes.
– Men alla i Tacloban hävdar att den verkliga siffran är minst 20 000 döda.
Tillsammans med andra frivilliga från Sentro tog sig Danny Fuentes ner från Manila till Tacloban med biståndsmaterial några dagar efter tyfonens framfart.
– Det tog flera dygn att nå fram med bland annat ris och färskvatten till drabbade Sentro-medlemmar, berättar Danny.

Överallt dit de fackliga aktivisterna kom var det Sentro och inte de lokala myndigheterna som var först med akuthjälp. Vid en andra facklig biståndsexpedition till avlägsna byar ett par veckor senare var åter Sentro först med bistånd.
Sal Egonio bekräftar Dannys berättelse och är kritisk till regeringens och de lokala myndigheternas agerande efter katastrofen.
Han framhåller att nästan den enda hjälp han och hans arbetskamrater har fått är från Sentro och det socialdemokratiska partiet Akbayan.
– Jag fruktar att mycket av det internationella bistånd som Filippinerna har fått, har hamnat i fickorna på korrupta makthavare, fortsätter Sal.

Enligt Danny Fuentes försvåras samordnade biståndsinsatser av att Tacloban styrs av släktingar till den forna diktatorhustrun Imelda Marco som är politiska motståndare till den filippinska regeringen.
– Självklart borde alla inblandade myndigheter samarbeta men idag motarbetar de istället ofta varandra. Första prioritet borde vara att se till att samtliga i det drabbade området får tillgång till rent vatten.
Enligt tidningar i Manila är återuppbyggnaden i full gång i Tacloban. På plats märks inte mycket av denna återuppbyggnad. Närmare 80 procent av hushållen saknar efter drygt tre månader fortfarande el och tillgång till dricksvatten. På en åker står ändå ett antal nybyggda minihus.
– Husen byggdes av en utländsk biståndsorganisation. Tanken var att de skulle gå till fiskare som förlorat sina hem, förklarar Sal.
– Men inga fiskare vill bo i husen eftersom de ligger långt från havet. Husen är dessutom bara på 28 kvadratmeter och de flesta fiskare har sex-sju barn. Därför står husen tomma. Fiskarna bor åter i plåtskjul intill havet som är deras arbetsplats.
Idag känns framtiden minst sagt osäker för Sal Egonio och hans arbetskamrater.
– Min förhoppning är att kunna fortsätta arbeta kvar här med att blanda våra produkter.
Sal berättar samtidigt att Coca Cola på Filippinerna har haft planer på att lägga ned flera anläggningar, inklusive Taclobanfabriken.
– Ägarna vill minska antalet Coca Cola-anläggningar i landet från 22 till nio stycken.
– Vad som än händer kommer vi att fackligt fortsätta ge stöd till våra medlemmar, framhåller Sal Egonio.
– Redan imorgon har vi en förhandling med ledningen. Vi kräver att Coca Cola betalar ut efterlevnadsersättning till familjerna i de tre fall där våra medlemmar omkom.

Själv misströstar Sal om att få ihop pengar till ett nytt hus. Han befarar att han kan tvingas söka jobb utanför Filippinerna som migrantarbetare för att kunna försörja familjen.
– Fast naturligtvis vill jag helst bo kvar med mina nära och kära. I Tacloban växte jag upp och där vill jag alltid bo, säger Sal och tittar upp på den svarta natthimlen som fortsätter att gråta.