[Ur nummer: 06/2004] Lilian Mellkvist håller precis på att avsluta dagens ystning. Med hjälp av ett durkslag tar hon upp ostmassa ur ett stort rostfritt kar och häller sedan över den i vita formar. Det här ska så småningom bli Blå-Ädel.
– Mögelost är min passion. Det är en stor utmaning att göra. Det går åt mycket energi och kärlek. Resultatet är lika spännande varje gång. Att folk sedan köper din ost och tycker att den är god är den bästa belöning du kan få för det arbete du lägger ner, säger hon.
Mejeriet ligger i byn Skärvången sex mil väster om Östersund, vid kanten av de jämtländska fjällen, långt från allt känns det som.
Lilian bor i ett grått hus alldeles intill mejeriet, tala om nära till jobbet. Att hon kom att hamna här var dock en ren tillfällighet.
– Jag var inne i mejeriets butik för att handla ost när delägaren Tor Norrman fick ett infall och frågade om jag inte hade lust att börja jobba där. De ville gärna anställa någon från byn.
Ett välkommet erbjudande
Det var precis i rätt ögonblick. Året var 1999. Hon hade arbetat i 22 år inom åldringsvården och kände att hon ville göra något annat.
– Jag gillade mitt jobb men orkade inte med de ständiga nedskärningarna. Pensionärerna kom i tredje hand. Jag upplevde att de inte hade något människovärde.
Erfarenheterna från vården har hon dock nytta av. Renlighet och hygien är a och o.
– Jag förstod dock inte riktigt vad jag gav sig in på när jag tackade ja till jobberbjudandet. Det är så mycket som spelar in när man förädlar mjölk till ost. Det är inget man lär sig i en handvändning.
Det började med att hon fick gå en sex månader lång grundutbildning på mejeriet. Därefter följde en vecka på Rösta mejeri som tillhör Åsbygdens naturbruksgymnasium. Under åren som sedan följt har det hunnit bli ytterligare kurser.

Mycket mer att lära
Mejeriet använder sig av både ko- och getmjölk. Sortimentet består idag av 20 olika dessertostar. I början läste Lilian innantill ur recepten för att inte missa något. Det behövs inte längre. Numera sitter yrkeskunskaperna i ryggmärgen. Hon säger dock att hon fortfarande har mycket mer att lära.
– Att göra ost är oerhört fascinerande. Du lär dig något nytt varje dag. Jag brukar skoja och säga att jag kommer att vara fullärd först när jag blir pensionär.
Hon förstår att det måste kännas enahanda att stå vid ett löpande band och göra samma sak dag ut och dag in. Själv har hon inte upplevt det. På mejeriet lägger hon själv upp sin arbetsdag.
– Det här är det bästa jobb jag haft. Trots att momenten upprepas är det lika spännande att få till en ost på det här viset.
Hon jämför med hur det var på Milko i Östersund när hon var dit på studiebesök.
– Det var så stort och allt var maskinellt. De som ystade stod bredvid karet och tryckte på en knapp. Det kan aldrig bli samma känsla som här. De känner aldrig på osten. Maskinerna sköter allt. De kommer aldrig i närheten och kan sticka ner handen i ystningskaret.
* Här har du närkontakt?
– Ja, verkligen…
Det är ren hantverksmässig produktion. Ingen ost är den andra lik. De enda maskiner som används för att underlätta arbetet är en rivningsmaskin och en pickmaskin. I och med att det är mycket av ett hantverk blir det också många arbetstillfällen. Totalt är de sex personer som arbetar på mejeriet. Tre av dessa är medlemmar i Livs, de andra tre är delägare.

Trivs med arbetet och tiderna
Lilian trivs som sagt. Och arbetstiderna är helt okej. Varannan vecka börjar hon klockan sex och slutar tre, varannan vecka nio och slutar sex. Och så arbetar hon var fjärde helg.
– De som driver mejeriet har lagt sig vinn om att vi ska ha så bra arbetstider som möjligt, berättar hon.
Lilian arbetar tillsammans med Hans Söderqvist. Han bor i Föllinge, en grannby som ligger två mil därifrån. Vid årsskiftet höll han på att bli utförsäkrad från a-kassan. Det var aktivitetsgaranti och arbetspraktik som gällde. Han vände sig då till mejeriet och frågade om han kunde få göra sin praktik där. Det fick han. Att han trivs och hoppas på fortsatt jobb går inte att ta miste på.
– Det här är något helt annat än callcentret där jag arbetade tidigare.
Att arbeta tillsammans med Hans underlättar, konstaterar Lilian, vissa moment är tunga. I Italien och Frankrike är det mest män som arbetar på gårdsmejerierna. Det har hon lagt märke till på de studieresor hon gjort. En vecka om året är hon nämligen ute och reser på arbetsgivarens bekostnad. Det är få livsmedelsarbetare förunnat. Fem resor har det blivit hittills. Det är framför allt Frankrike som gällt men hon har även hunnit besöka Italien och Schweiz.
Att de som arbetar på mejeriet åker iväg för att hämta inspiration är mer regel än undantag. Flera nya ostar har kommit till tack var de resor som gjorts. Själv har hon med sin nyvunna kunskap utvecklat en fäbodost. Det är en hårdost och den görs till nobeldagen den 10 december. Grunden är den mjölk man får när getter går i sin.
Lilian är som sagt delaktig i hela tillverkningsprocessen. Det handlar om ystning, salta, skålla och lägga på nät. Lagringen kan sedan ta flera veckor beroende på typ av ost.
Därefter tar andra vid. Det handlar om att bita de större ostarna och att packa osten för hand. Det finns också en butik knuten till mejeriet. Trots mejeriets avskilda läge är butiken ganska så välbesökt även under lågsäsong.

Arbetstränade och fick jobb
Britta Landén arbetar i paketeringen och i butiken. Hon började här i fjol. Först arbetstränade hon, sedan januari i år är hon fast anställd. Hon hade gått sjukskriven på grund av ryggen som tagit stryk efter många års arbete inom träindustrin. Ett arbete som var både tungt och ensidigt. I elva år arbetade hon på en dörrfabrik. Där trivdes hon visserligen bra men blev uppsagd på grund av arbetsbrist. Därefter arbetade hon på ett hyvleri. Även där fick hon sluta på grund av arbetsbrist. Det var hennes syster Ingrid Olsson, som är en av mejeriets sex delägare, som föreslog att Britta skulle komma och arbetsträna på mejeriet.
Det gick över förväntan bra. När Britta väl börjat arbeta här fann de att hon behövdes mer än väl. Systrarna packar och etiketterar nu ost sida vid sida.
– Man brukar säga att får du bara in en fot så, säger Britta och ler.
Hon har dock ganska så lång resväg. Hon pendlar från byn Kaxås varje dag, det är sex mil enkel resa till Skärvångens bymejeri.
Hon var inte direkt bekant med mejeriet från början. Endast en gång hade hon varit hit och det var i samband med invigningen. Om osttillverkning visste hon inte speciellt mycket, idag vet hon desto mer.
Hon berättar att den ost hon just håller på att packa heter Mäster. Den tillverkas ungefär som brie men med kittyta.
– Egentligen är det samma som Münster men den är namnskyddad, förklarar hon.
Jobbet i paketeringen och butiken klarar hon galant trots den onda ryggen.
– Om jag varit yngre och frisk så hade jag dock mycket väl kunnat tänka mig att utbilda mig och arbeta inom själva ystningen. Det är så intressant tycker jag.