Frances talar på Socialistiskt Forum i ABF-huset i Stockholm. Det är en debatt om fackliga strategier. Till vänster om henne sitter Lena Barrow förhandlingssekreterare på SAC-syndikalisterna och till höger Ingemar Göransson, utredare på LO.

[Ur nummer: 01/2003] Frances argumenterar för det hon kallar folkrörelselinjen som bygger på aktivitet underifrån, bland medlemmarna, den kan tvinga motparten till förhandlingsbordet.
Hon berättar om erfarenheterna från Stockholmsbagaren.
– 1995 lyckades vi stoppa företaget från att säga upp lokala avtal och säga upp ett stort antal anställda genom en vild strejk. Hade fler gjort som vi, vid mitten av 90-talet, tror jag att det hade sett annorlunda ut idag, då hade det kunnat bli en förändring.

Den svenska modellen
Ingemar Göransson försvarar den klassiska svenska modellen, både uppifrån och nerifrån. Han säger att han är politisk hejduk, sysslar med avtal, men förhandlar inte. Han menar att fackets uppgift, ja, egentligen den enda verkligt stora uppgiften, är att organisera löntagarna.
– Organisera, organisera och organisera, säger han. Och efter att vi organiserat ska vi teckna avtal på alla arbetsplatser och se till att medlemmarna är så skolade att de kan försvara avtalen gentemot sina arbetsgivare. Gör de inte det är avtalen inget värda.
– Vår erfarenhet, säger Frances, är att det tar lång tid att lära sig att bli en kämpande fackförening. Det tog oss tio år och det tog oss ytterligare tio år för att utveckla folkrörelselinjen, så att andra skulle kunna ha nytta av den. 1995 använde vi oss av våra kunskaper genom att sätta stopp för företagets försök att säga upp våra lokala avtal och göra nedskärningar.
– Det är dessa nedskärningar som är det stora problemet. Det är på grund av dem som det blir byggfusk och livsmedelssnusk. Jag tror att vi måste hitta nya metoder, det kanske är omvända strejker vi ska använda. Vi kanske ska vägra gå hem, ockupera avdelningar på sjukhusen, sätta ut strejkvakter som hindrar folk att gå ut och inte in. Vi måste hitta metoder som gör att vi blir starka och motparten svag.

Fredsplikt försvagar
Lena Barrow har skjutit in sig på fredsplikten som gör att LO-förbunden inte kan strejka, efter att de slutit avtal. Hon menar att det gör dem svaga. Hon är också kritisk till kopplingen till socialdemokraterna som gör att LO-förbunden försöker ta samhällsansvar.
Ingemar Göransson säger att erfarenheten visat att det inte går att strejka sig till styrka, det försökte man i England på 70- och 80-talet, men resultatet blev att man pangade sönder fackföreningsrörelsen med strejker.
– Vi använder oss av strejkvapnet när vi anser det befogat. Vi gjorde det för några år sedan, bussförarna gick ut i fem dagars strejk. Om man ska använda strejken beror på situationen, det är viktigt hur stort trycket är nerifrån.
Han säger att det i princip finns tre olika traditioner för facklig verksamhet. En tysk, en anglosaxisk och en skandinavisk, det som är typiskt för den skandinaviska är att det är en blandning mellan lokal makt och central makt.

Undvika utpressning
– Det var ju så att man bildade förbunden för att man inte ville bestämma på sin arbetsplats, säger han. Man visste att man då skulle utsättas för allt för stort tryck från sin arbetsgivare, därför valde man att föra över beslut på central nivå. Det var ett sätt att befria sig från utpressningssituationer. Det här gav den skandinaviska fackföreningsrörelsen styrka, det är en forskare i Lund, Anders Kjellberg, som gjort internationella jämförelser och beskrivit det.
Lena menar att just det här är problemet.
– Jag kan inte förstå att man vill lämna bort makt. Det kan jag inte.
– Det är hela grejen, säger Ingemar.
– För mig förblir det obegripligt, säger Lena. Det är ju det som kväver kampen.
Hon tar upp bemanningsföretagen. Hon menar att arbetsmarknaden försämrats under 90-talet.
– Det finns exempel på diskriminering, där den som bär slöja inte får några jobb (blir uthyrd) och därför sägs upp på grund av arbetsbrist
– Det här med diskriminering i bemanningsföretagen har jag inga svar på än, säger Ingemar, det är för nytt. Det är ett sätt att kringgå LAS.
Vad det gäller tidsbegränsade anställningar, visstidare, säger han att det naturligtvis går att teckna avtal som inte tillåter det.
– Men sådana avtal kräver mycket fackliga muskler, det kräver mycket ilska.
– Och det har inte facket uppmuntrat till, säger Frances. Det är ett stort problem. Styrkeförhållandena har förändrats under 90-talet. Kapitalet och arbetsgivarna har bedrivit klasskamp.

Kollektivavtalen urholkas
Frances menar att kollektivavtalen är ett exempel. De behövs för att inte förhållandena ska kunna dumpas under avtalets nivå, men det som hänt under 90-talet är att de urholkats. Det står i Livs avtal att lönesättningen ska vara individuell och att lokala avtal om arbetstider ska tecknas. Om den här utvecklingen fortsätter hur ska vi då kunna argumentera för betydelsen av kollektivavtalen, undrar hon.
Hon menar att individuell lönesättning är till för att splittra arbetarna, och inget annat, det är hela poängen.
– Visst vet vi att vissa är duktigare än andra på sitt jobb, men det är inte därför arbetsgivarna vill ha individuella löner, utan det är för att försvaga oss. Här kan jag ge ett exempel från en annan arbetsplats, en verkstad, där fanns det individuella löner och man hemlighöll för varandra hur mycket man tjänade. Det här löste de genom att sätta upp listor på vad var och en tjänade, så att alla kunde se, först blev många upprörda, men sedan kunde de sluta sig samman och driva gemensamma krav. Det är detta som är folkrörelselinjen. Vi behöver dessa vardagliga exempel på framgångsrik facklig kamp. Det är ett stort sug efter det.