Konservindustrin var motorn i den galiciska ekonomin

I Galicien ligger större delen av den spanska konservindustrin, eller låg rättare sagt. De stora företagen flyttar sin produktion till Latinamerika och de mindre strandar den i Asien. Kvar blir arbetslösa och utslitna kvinnor i 50-årsåldern.

[Ur nummer: 09/2005] Galicien i nordvästra Spanien är en provins som få turister besöker. Här finns det stormiga havet, berg och lummig grönska efter all nederbörd från Atlanten.
Även om tillgången håller på att sina är fortfarande fisket det som många försörjer sig på, i första hand är det konservindustri. Det är motorn i kuststädernas ekonomi.
Förr fanns en konservfabrik i var och varannan stad utmed kusten men så är det inte längre. Fabrikerna har svårt att överleva och säger upp folk.

Till Ecuador och Marocko
Ett exempel är det stora företaget Calvo med anläggning i de små samhällena Esteiro och i Carballo.
För några år sedan arbetade cirka 200 i Esteiro och 1 000 i Carballo. Företaget har nu flyttat maskinerna, hela produktionslinjer till Ecuador och Marocko. Det är inte många kvar vid linjerna.
Problemet är att de som förlorar jobben inte har någonstans att ta vägen.
Männen kan få jobb inom byggbranschen, gästarbeta på Kanarieöarna. Kvinnorna har inte samma möjligheter, de är utslitna, saknar utbildning och kan inte resa iväg på samma sätt.
José Francisco Vilar Paz är generalsekreterare på fackförbundet CC.OO. och ansvarig för dem som arbetar inom livsmedelsindustrin i Galicien.
En regnig dag i juli träffas vi på hans kontor i det höga grå fackförbundens hus i utkanten av A Coruña, den största staden i Galicien.
Han är mycket bekymrad. Cirka 13 000 personer arbetar inom konservindustrin, av dessa jobbar 75 procent i Galicien. De flesta är kvinnor. En stor del av produktionen utgörs av tonfisk på burk men också sardiner och musslor.

Uppköp av nya marknader
Konservindustrin har nått en gräns där det inte finns mer utrymme att expandera i Spanien. För att industrin ska överleva har man behövt söka nya marknader. Tyskland, Frankrike och Italien är marknader som tillkommit. Det har skett genom att de spanska företagen köpt upp företag i dessa länder och tagit över deras märken för att sedan tillverka under dessa namn i Spanien.
Problemet har dock varit tillgång på råvara. Det finns en överenskommelse inom EU hur mycket man får fiska. Sedan har man möjlighet att förhandla om kvoter med de länder som inte utnyttjar sina kvoter och det finns internationella fiskebankar där man hämtar råvaran, i Asien och Latinamerika.
På senare år har länder börjat ställa krav på att förädlingen av fisken ska ske i det egna landet vars kvot spanska fiskeindustrin utnyttjar.
Företagen har inte haft något emot detta. Lönerna i Spanien ligger långt över lönerna i länder som Ecuador och Guatemala, där en arbetare inte tjänar mer än 700 kronor i månaden.
Allt mer av den fisk som fångas förädlas i Latinamerika , där lönerna är låga och kraven på arbetsmiljön nästan obefintliga.

Billigare produkter
Några av de stora företagen har till och med byggt egna fabriker i Latinamerika. När arbetskraftskostnaderna sjunker har också priserna på produkterna börjat sjunka och det slår i sin tur mot de små konservföretagen som får allt svårare att överleva. Vad de nu gör är att de börjar importera förädlad fisk från Asien, där är arbetskraftskostnaden ännu lägre, cirka 500 kronor i månaden.
– Det har lett till krig mellan de stora och de mindre konservföretagen. De stora vill inte att de mindre ska få importera billigt från Asien, de efterlyser därför tullavgifter. Bakgrunden är att de investerat många miljoner i fabriker i Latinamerika medan de mindre företagen i stort sett inte investerat något alls i Asien.
Fackföreningen uppskattar att cirka 7 000 arbetstillfällen av 13 000 kommer att gå förlorade. Bara det senaste året har 2 000 arbetstillfällen försvunnit. Fackföreningen har därför uppvaktat regeringen och talat om att sektorn är i kris och att det är nödvändigt med en social plan.
– Andra sektorer har fått hjälp när de varit i kris, till exempel gruvindustrin och fiskeindustrin.
Anställda runt 52 och 55 år har tillåtits gå i pension. Kvinnor i den åldern ska inte bli hänvisade till gatan. De har mycket svårt att komma igen, berättar han.

Ingen kris för företagarna
Fackförbundet håller som bäst på att förhandla om en social plan. Problemet för konservarbetarna är att deras arbetsgivare inte är krisdrabbade. De tjänar fortfarande pengar, de har bara flyttat sin tillverkning. Företagen håller därför inte med om att branschen befinner sig i en kris.
Facket hoppas på en överenskommelse med regeringen om pension för arbetare över 55 år. Man vill också att det ska vara möjligt att säsongsarbete ska ge högre pensionspoäng för kompensera perioderna utan arbete.
– Det borde vara möjligt att stämpla längre än 24 månader och alternativ produktion/arbeten borde riktas mot Galicien, säger José Francisco Vilar Paz.