Ett mål om dagen ingår i lönen

Grönskan vid teplantagen är bedövande. Runt om bland tebuskarna syns plockare med korgar på ryggen. Vi befinner oss vid Kasaku tefabrik och teplantage ett par timmar från Ugandas huvudstad Kampala vars avgasmoln och bilköer känns långt borta.

– Vårt förbund har 140 000 medlemmar och är det näst största i Uganda. Bara lärarfacket har fler medlemmar, berättar Bruno Pajobo som möter oss. Han är generalsekreterare för NUPAWU, National Union of Plantation and Agricultural Work.
– På Kasakuanläggningen organiserar vi samtliga anställda, både de som plockar te och arbetarna i tefabriken där allt te som plockas behandlas och paketeras, säger Bruno Pajobo.
Även om NUPAWU:s medlemsantal är högt för att vara i Uganda har det stadigt minskat under de senaste åren. En bidragande orsak är att antalet fastanställda inom livsmedelsindustrin i Uganda minskar. Många företag använder mer och mer kontraktsanställd arbetskraft.
Vanligt är att arbetare bara har jobb under skördeperioderna på tre-fyra månader och därefter är arbetslösa till nästa gång det är dags för skörd.
– Även om det är lagligt att organisera kontraktsanställd arbetskraft är det betydligt mer komplicerat, säger Bruno Pajobo.
Han blev fackligt aktiv redan på 1970-talet och satt också i Ugandas parlament i flera år. Första gången han valdes till generalsekreterare var 1980.
Efter att ha suttit i parlamentet 1994–2010 omvaldes Bruno Pajobo för några år sedan som generalsekreterare.
Förbundet har för närvarande kollektivavtal på 32 plantager och livsmedelsindustrier.
– På de stora kaffeplantagerna och kaffe-fabrikerna har vi än så länge bara ett kollektivavtal.
– Två andra förbund organiserar också livsmedelsarbetare men vi samarbetar nära med varandra. Att NUPAWU är ett förhållandevis starkt fackförbund kan vi i hög grad tacka den globala yrkesfederationen IUL för. Det globala facket har vi samarbetat med och fått stöd av i många år, säger han.
Lönerna inom Ugandas livsmedelsindustri är låga. Samtidigt innebär kollektivavtalet på Kasaku att företaget står för bostad åt alla anställda och deras familjer. Det finns dessutom en skola för arbetarnas barn och en sjukstuga. Företaget bekostar också ett mål mat om dagen till anställda och deras familjemedlemmar.
Kollektivavtalet omförhandlas vart annat år.
Familjeföretaget Kasaku Tea Factory med tillhörande teplantager på omkring tusen hektar grundades för mer än 100 år sedan.
I fabriken är produktionen i full gång. På dagskiftet arbetar 80 personer och på nattskiftet 42 arbetare. 99 procent av produktionen går på export.

Vi hinner knappt börja vår rundvandring på fabriken när fotograf Stefan bryskt stoppas från att fotografera. ”No photos in here”, ryter företagets vicedirektör.
Det är bara att lyda och istället tålmodigt lyssna på en grundlig genomgång av teproduktionens olika moment som fermentering, torkning, sortering och paketering.
När allt te har paketerats transporteras det till temarknaden i den kenyanska hamnstaden Mombasa där det säljs på auktion.
Vi får veta att klimatförändringarna orsakar problem för teindustrin genom att vädret är mer oförutsägbart.
De senaste åren har det regnat för mycket under planteringsperioden och torrperioderna kommer ofta under andra perioder än förr.
En av arbetarna i fabriken är Roger Mugemi. Han har arbetat i produktionen i fyra år.
– En vän från min hemprovins som arbetade här rekommenderade mig och jag fick jobb. Hemma finns inga jobb så jag hade tur. Visst är lönen låg men att företaget både står med bostad och ett mål mat om dagen är mycket värt för oss anställda som har familj. Min lön brukar ligga på 60–70 dollar i månaden.

• Är du medlem i facket?
– Självklart är jag det. Alla vi på fabriken och nästan alla teplockare är fackligt organiserade. Det är en trygghet att veta att vi kan få hjälp av vårt fack om det behövs, säger Roger Mugemi.

Vi tar oss till teplantagen som ligger några kilometer bort. Turen dit är omskakande då vi åker på en av södra Afrikas otaliga röda sandvägar, en väg som knappast är farbar.
När vi är framme är det plötsligt fritt fram att fotografera. Företagsledningens intresse för att gå med oss bland tebuskarna i den intensiva eftermiddagsvärmen visade sig vara obefintligt.
Denis Byajukane har plockat teblad vid Kasaku i ett år.
– Tidigare arbetade jag på en annan teplantage men här har vi bättre anställningsförmåner. Liksom nästan alla andra som arbetar på fälten kommer jag från en provins i en helt annan del av Uganda. För min del en liten by nära gränsen till Rwanda. Hemma fanns inga jobb så jag var tvungen att flytta.
Denis bor tillsammans med sin hustru på anläggningen. Även hustrun plockar te.
– Däremot bor vår tvåårige son kvar i hemprovinsen, berättar Denis.
– Min hustrus föräldrar tar hand om vår pojke.

• Hur mycket tjänar du?
– Delvis beror det på hur mycket vi plockar men i genomsnitt blir det ungefär 50 US-dollar i månaden. Även i Uganda är det en låg lön även om vi har gratis boende och ett mål mat om dagen. Men det är svårt att kunna spara något, berättar Denis Byajukane och fortsätter:
– Lunchen äter vi ute vid tebuskarna. Varje dag går vi flera kilometer till och från platsen där vi ska börja plocka. Vår arbetsvecka är 5 och en halv dag. Normalt plockar vi teblad 8–9 timmar om dagen.

• Vad tror du om framtiden?
– Just nu är min främsta förhoppning att jag ska få fortsätta här även om jag saknar min son. Men att hitta ett jobb i min hemby verkar nästan omöjligt.

Christopher Senyonjo är fackordförande för samtliga närmare 1 000 anställda i tefabriken och ute på fälten. Också han tvingades lämna sin hemprovins i en helt annan del av Uganda.
– Eftersom jag jobbat här i över 18 år tyckte mina arbetskamrater att jag skulle bli en bra talesperson för dem, förklarar Christopher.
– Utan facket har vi anställda ingen möjlighet att hävda oss mot företaget. Visst borde vi alla här ha betydligt bättre betalt och jag hoppas kommande förhandlingar ska ge oss ett nödvändigt lönelyft.
– I genomsnitt brukar jag få in 2,5 dollar om dagen på plockandet. Vi får betalt efter hur mycket vi har plockat. På den lönen är det svårt att försörja en stor familj. Allt i Uganda blir dyrare hela tiden och lönerna har inte alls hängt med.
Samtidigt betonar Christopher att han trivs med att plocka te.
– Visst frestar plockandet på ryggen och periodvis är värmen påfrestande men jag har vant mig. På många sätt är det ändå ett fritt jobb. Jag skulle inte vilja jobba
inne i den mörka fabriken, säger han.
Han är gift och har fyra barn i åldrarna 18 till 12 år. Familjen bor i en av huslängorna som företaget har byggt till de anställda.

Teplockerskan Sherni Ajecie arbetade tidigare på sin och makens lilla jordbruk nära Ugandas gräns mot Sudan.
– Men när familjen växte gick det inte att klara sig på jordbruket. Vi har tre barn mellan 15 och 3 år. Vi hörde talas om möjligheten till att få jobb med teplockning i Kasaku och blev också anställda för några år sedan.
– Ibland är jobbet tungt. Inte minst frestar det på att plocka åtta timmar om dagen i stekande sol. Men jag hoppas ändå vi får fortsätta. En fördel är också att vi har bostad inom området. Våra två äldsta barn går i skolan i vår hemprovins. Min mamma tar hand om dem så en del av min lön skickar jag varje månad till henne. Men hade det funnits möjlighet till ett arbete nära mitt hem hade det varit mycket bättre. Att bara kunna träffa mina barn några gånger per år är tungt. Varje dag saknar jag dem, säger Sherni innan hon återgår till att plocka teblad.