-Vi fortsätter vår kamp tills Citra Minas ägare erkänner vår rätt att bilda en fackförening och till fasta anställningar. Det säger Romulo Dumalag, vice ordförande i fackklubben på tonfiskföretaget Citra Mina i General Santos. Staden ligger på Filippinernas sydligaste ö Mindanao.

Nu har konflikten mellan Citra Minas arbetare och företagsledningen, som Mål & Medel tidigare har rapporterat om, pågått i tre år. Ändå är Romulo och övriga strejkande jag nyligen för andra gången träffade vid förvånansvärt gott mod. De vägrar ge upp trots att det på Filippinerna inte existerar något konfliktunderstöd.
Konflikten har fått brett stöd av Filippinernas fackföreningsrörelse, av delar av den katolska kyrkan i landet och av de globala facken för hotell– och livsmedelsarbetare IUL och transportarbetare ITF.
– Tack vare denna solidaritet orkar vi fortsätta vår strid för fackliga och mänskliga rättigheter, förklarar Romulo. Själv har han det senaste året åkt runt i regionen för att informera om Citra Mina-fackets viktiga kamp.

Vi är en tidig morgon på väg till fiskehamnen där tonfisken lossas och varifrån fiskebåtarna utgår. Inför myllret och röran i hamnen är det lätt att förstå att General Santos kallas för tonfiskets huvudstad. Kvinnor grovsorterar fisk som precis har lossats. På fiskebåtarna tar fiskarna en kort paus innan det är dags att gå ut för att fiska igen.
Stolt visar Romulo Dumalag en mindre fiskebåt som ligger i hamnen. Han förklarar att den bemannas av tidigare Citra Mina-fiskare.
– I dag driver vår fackförening både den båten och ytterligare två. Vi har byggt dem själva genom oavlönat arbete. Den tredje båten kommer att sjösättas inom kort. På så sätt kan vi erbjuda ett 40-tal fiskare och fackliga medlemmar möjlighet till försörjning.
Bygget av fiskebåtarna har varit möjligt tack var ekonomiska bidrag från IUL, den filippinska fackliga centralorganisationen Sentro, katolska kyrkan lokalt och till viss del det filippinska arbetsmarknadsdepartementet DOLE.

Jag balanserar på en smal planka för att gå ombord på den fackligt ägda fiskebåten. För en kort stund håller jag på att tappa balansen och falla i vattnet.
Fiskarna ombord skrattar gott åt min dåliga balans.
– Välkommen säger 41– åriga Ninolito Yares som är båtens kapten. Han har arbetat som fiskare i 15 år, varav tio för Citra Mina.
– Jag är gift och har sex barn i åldrarna 8 till 17, berättar han.
– Än så länge går alla barn i skolan även om det är svårt att få ihop pengar till skolavgifterna.
Ninolito förklarar att han som fiskare är van vid hårt arbete. Lönen när han arbetade för Citra Mina var fyra–fem dollar om dagen beroende på hur stora fångsterna var.
För Ninolito var det självklart att gå med i facket när det bildades.
– Det är bara om vi arbetare går samman som vi kan förändra våra villkor, höja våra löner och förbättra säkerheten. Jag är besviken på Citra Minas rika ägare som vägrar godkänna våra blygsamma krav på förbättringar. Vi är många arbetare och fiskare som genom hårt arbete och uppoffringar har gjort ägarfamiljen rika.
Ninolito har aldrig tvekat att delta i konflikten även om det har inneburit en utebliven inkomst. Han är tacksam över det stöd som Sentro och kyrkan har gett de strejkande. Ett stöd som har inneburit att familjen har haft mat för dagen.
– Jag kommer att fortsätta vara medlem i facket så länge som jag kan arbeta vidare. Genom mitt slit hoppas jag att mina barn inte ska få ett lika hårt liv som jag och min hustru har haft, att barnen ska kunna slutföra sina studier. När pengarna inte har räckt det senaste året har vi tvingats köpa ris på kredit. Kyckling och kött äter vi enbart på högtider som julen. Även om jag fiskar tonfisk har vi aldrig råd att äta den.
Hittills har Ninolito gjort två resor som kapten på fackets båt. Varje resa är normalt på 20 dagar. Besättningen ska senare på dagen lossa den senaste fångsten fisk som därefter säljs på auktion.
– Vi i besättningen delar lika på intäkterna från försäljningen. Ombord äter vi nästan alltid ris och torkad fisk. Våra naturbehov uträttar vi i havet. Toaletter finns inte på båten.

I 28 år har Reynold Opalip, som är besättningsman på fackets båt, arbetat som fiskare. På Citra Mina har han varit i 16 år.
– Min dröm var att bli lantbrukare men jag insåg att även om lönen som fiskare är låg är den bättre än vad ett litet jordbruk kan ge.
Under åren till sjöss har Reynold upplevt att tillgången på tonfisk stadigt har minskat.
– Tidigare behövde vi inte gå långt ut för en god fångst men idag tvingas vi ge oss längre ut vilket innebär större risker. Vi är mer utsatta för tyfoner. Vårt arbete är farligt och sliter på kroppen, förklarar Reynold.
Han var själv med om att hans båt sjönk vid en tyfon för några år sedan. Hela besättningen höll sig fast i vraket i sex timmar innan de räddades.
– Flera gånger var jag säker på att vi skulle drunkna men Gud ville annorlunda.
Han är gift och har tre söner. De två äldsta tvingades hoppa av studierna då Reynold inte kunde bekosta deras utbildning.
– Jag hoppas att min 13-åring ska kunna slutföra skolan men det är osäkert. Den enda i familjen som har ett arbete är jag.
Reynold Opalip gick med i facket när det bildades.
– Våra krav på bättre arbetsvillkor och en trygg anställning är minst sagt rimliga.
Även för besättningsmannen Marcelo Diangu var det självklart att gå med i facket.
– Fackföreningen är enda redskapet vi arbetare har för att förbättra vår situation. Därför känns det bra att jobba på en fiskebåt som drivs i fackets regi. Vi har redan varit ute två gånger med den nya båten och imorgon är det dags att gå ut igen.
Marcelo är gift och har tre vuxna söner.
– Dessutom har jag sex underbara barnbarn. Vi bor alla i ett slumområde och kan när som helst vräkas. Livet här är fortfarande hårt men förhoppningsvis ska ändå mina barnbarn få ett bättre liv.
Sentro har för en tid sedan i samarbete med IUL lyckats få 44 Citra Mina-fiskare frigivna efter sex månader i fångenskap. Fiskarna hade av företaget beordrats fiska på indonesiskt vatten då tillgången på tonfisk är bättre där. När de gripits ”glömdes” de av Citra Mina.
Kvar i Indonesien är ytterligare drygt 140 fängslade filippinska fiskare.
På den andra fackligt drivna fiskebåten arbetar Reynaldo Anoos. Han är en av de de 48 fiskare som frigavs för en tid sedan och har varit fiskare i 15 år.
– Vi beordrades av Citra Mina att med vår båt gå till indonesiskt vatten. Tiden vi satt fängslade var svår. Riset vi fick var det fullt med småsten i och vi satt sex i varje cell. Hettan var obeskrivlig.

Först efter några veckor kunde de filippinska fiskarna kontakta sina familjer.
– Någon hjälp från Citra Mina fick vi inte, fortsätter Reynaldo. De bistod inte med en enda peso.
– Jag är familjeförsörjare och min hustru är hemma. Vår son är två år gammal.
Han hyr ett litet hus för 800 pesos i månaden. Huset har varken elektricitet eller vatten inomhus.
– Jag hoppas min son inte behöver bli fiskare. Det är ett alldeles för farligt arbete.
Julie Curay berättar att han blev mycket rädd när fiskebåten bordades av indonesiska tullare.
– De tog våra mobiltelefoner så vi hade ingen möjlighet att den första tiden kontakta våra familjer. I tio år hade jag arbetat åt Citra Mina när jag greps. Jag ha åtta barn i åldrarna 20 till tre år gamla.
– Flera av barnen tvingades sluta skolan när jag satt fängslad. Utan ingripandet från facket hade vi kanske fortfarande suttit i fängelse. Facket är det enda stöd och hopp vi fattiga arbetare har.

På de strejkande Citra Mina-arbetarnas tältläger utanför fabriksgrindarna är det fullt med folk. En som är där är Melanie Alegre. Hon är gift med en kontraktsanställd arbetare på fabriken och har själv jobbat på företaget i sju år.
– För mig är det självklart att ge allt tänkbart stöd till arbetarna och till fackföreningen även om det innebär privata uppoffringar. Vi har en son som är 10 år. Konflikten handlar om att även vi som är fattiga ska respekteras och om våra barns framtid. Vår bostad ligger i ett slumområde och vi kan bli bostadslösa när som helst. Vi äter främst torkad fisk och ris, någon annan mat har vi inte råd med.
Tiden rusar och det är dags att åka till Sentros lokalkontor i General Santos för att lyssna på en presskonferens om situationen för de filippinska fiskare som fortfarande sitter fängslade i Indonesien.
På presskonferensen berättar fiskaren Henry Espra en skakande historia. Bara några dagar tidigare satt han själv fängslad i Indonesien tillsammans med bland annat brodern Joseph.

Tårögd berättar Henry om morgonen när brodern insjuknade.
– Joseph fick blindtarmsinflammation och blev sämre och sämre. Tyvärr fick han ingen sjukhusvård utan dog efter ett par dagar. Idag känns allting bara så sorgligt.
Henry Espra släpptes från fängelset och fick order att transportera hem kistan med den döde brodern. Den båt som användes för transporten var liten och hamnade i en storm.
– Flera gånger var kistan på väg att fara överbord och själv var jag övertygad om att vi skulle förlisa, säger Henry.
– Jag har inte ord för att förklara hur upprörd jag är över hur Citra Mina behandlar oss arbetare!
En av de som lyssnar på presskonferensen är den katolska prästen fader Rey. Han har stött Citra Mina-arbetarna från första dagen när konflikten bröt ut.
– Tyvärr vägrar företaget ställa upp på en dialog för att nå en lösning, säger Rey.
– För mig är det obegripligt. Det borde inte vara så svårt att tillmötesgå arbetarnas krav på en lönehöjning, på att bli fast anställda och få fackföreningen godkänd.
Fader Rey misstänker att Citra Mina och tonfiskindustrin är rädda för en smittningseffekt. Att arbetare på fler tonfiskföretag i General Santos ska börja ställa krav på bättre arbetsvillkor.
– Min tolkning av bibeln är att Jesus står för solidaritet och medkänsla med de utsatta i samhället, säger fader Rey.
– Därför kommer jag att fortsätta stödja de strejkande tonfiskarbetarna tills de har segrat!

Romulo Dumalag från Citra Mina-facket, är övertygad om att arbetarna till slut kommer att få igenom sina krav.
– Det spelar ingen roll om vi kommer få hålla på i ytterligare något eller några år. Vår strid är nödvändig. Tonfiskarbetare i General Santos måste få fackliga och mänskliga rättigheter.
Kanske stämmer det som fader Rey säger att Citra Minas ägare är rädda före en spridningseffekt till resten av tonfiskindustrin.
Romulo berättar nämligen att Citra Mina-facket har lyckats bygga upp ett kontaktnät med arbetare på flera andra tonfiskföretag.
– Samtidigt måste vi arbeta med största försiktighet då arbetare som avslöjas ha fackliga kontakter omgående avskedas, säger han.
Fotnot: Kort tid efter mitt besök får jag ett mail från Romulo. Sentro har lyckats få samtliga drygt 140 fiskare som var kvar i indonesiskt fångenskap frigivna. ”Att vi lyckades få hem dem visar på vilken styrka facket har när vi kämpar för ett gemensamt mål” avslutar Romulo mailet.
Lennart Johnsson