– Det finns inget som är bra för oss i de krav som arbetsgivarna ställer i avtalsrörelsen, säger Fredrik Klasén, klubbordförande på Spendrups.
Som ledamot i Livs avtalsdelegation har han insyn i vad Livsmedelsföretagen vill och han tycker att deras krav är mycket märkliga mot bakgrund av det stora fokus som den egna arbetsgivaren, bryggeriet i Grängesberg, har på att göra arbetsplatsen mer attraktiv och locka till sig kunnig personal.
Det är ju så utmaningen ser ut. Hur ska jobben bli attraktiva så att både killar och tjejer ser en framtid i branschen? Om den bästa arbetskraften råder det stenhård konkurrens.
– Man blir arg över deras krav, säger han. De vill inte göra något som förbättrar för oss.

Mål & Medel har i tidare artiklar (nr 1 och 2 2020) berättat om att arbetsgivarna helt vill bestämma över lönesättningen, vilket skulle innebära att några riskerar att bli utan reallöneökning. För att alla ska garanteras det så ställer Livs krav på en individgaranti på 90 procent och att resten av potten ska fördelas genom lokal överenskommelse.
Arbetstiderna är en annan fråga där arbetsgivarna vill gå åt ett annat håll än Livs. Här handlar det om att arbetsgivarna vill ha flexiblare avtalslösningar, de vill kunna förhandla om obekväm arbetstid med varje enskild individ och de vill även kunna lägga ut produktion under dygnets alla timmar utan att behöva förhandla om det lokalt.
Livsmedelsföretagen vill också utöka visstidsanställning från 18 månader till 24 månader och även ta bort alla årets fridagar.
Och dessutom vill arbetsgivarna korta ner arbetsmiljöutbildningarna, Bam och Sam. Det är en vilja som förs fram samtidigt som resten av Sverige diskuterar hur man ska hindra att så många arbetstagare dör på jobbet.

• Är du bekymrad?
– Ja, det är jag. Jag trodde att de var mer humana. Om det ska förbli arbetsvillkor som är rimliga måste vi helt enkelt vara starka. Vi kan inte ta det gällande Livsmedelsavtalet för givet.
När han talar med medlemmarna och berättar om vad arbetsgivarna vill i avtalsrörelsen blir många chockade.
– Det är som att vi ska tvingas tillbaka till 30-talet och den kamp som fördes då om arbetsvillkor och fördelning av makt.