Det är rimligt och rättvist att ”sist in ska få gå först ut”. Men i första hand ser jag till min egen och mina barns överlevnad. Jag har inte råd att var rättvis, säger Annelie Bertilsson.

[Ur nummer: 03/2004] På ett klubbmötet den 9 februari var samtliga närvarande, drygt 400, eniga om att fackklubbens förhandlare inte skulle rucka en endaste tum på sin förhandlingslinje ”sist in först ut”.
Men i grund och botten är inte enigheten så kompakt, menar Annelie Bertilsson, ensamstående trebarnsmor och en av de168 anställda, med en anställningstid kortare än 12 år och 10 månader, som förlorar jobbet när turordningsreglerna följs fullt ut.
–  På min avdelning, charken, är vi många som är kritiska till fackklubbens agerande över huvud taget. Vi tycker att klubbstyrelsen ofta tar mer hänsyn till vad slaktarna och styckarna anser än vad vi lågavlönade i charken tycker.
Annelie betonar att hon är väl medveten om att ”man inte får” se till sig själv i första hand när läget är som det är  just nu.
–  Men vem ska försörja mina tre barn om inte jag gör det? Därför är jag i grund och botten så egoistisk att jag inte skulle tacka nej om jag fick ett erbjudande att stanna kvar, även om det råkar ske på någon annans bekostnad.
Det värsta just nu är ändå ovissheten. Vad kommer att hända? menar Annelie.
–  Utan att jag är riktigt medveten om det själv så tär det här på psyket. Här om morgonen fick jag ett tydligt bevis på det. När jag lämnade ett av barnen på fritids och ställde en fråga till en i personalen fick jag inget rakt besked. Då brast det fullständigt för mig. Jag fick ett halv hysteriskt utbrott. Något som jag aldrig hänt mig förut.
– Efteråt skämdes jag något fruktansvärt.