”Januariavtalet är bra”

– Du måste komma ihåg att 60 procent av riksdagen är liberal eller högerkonservativ. Enda skälet till att den inte beslutar om kraftiga försämringar på alla arbetsmarknadens områden är januariavtalet. Nu har vi begränsat det till en enda fråga, säger Jennie Nilsson, landsbygdsminister (S).
Det är lite som att ta sig in på Fort Knox, hög säkerhet, till och med systemkameran ska röntgas, men det är inte så mycket att säga om. Landets regering i Stockholm måste skyddas och Jennie Nilsson är trots den höga skyddsnivån en högst mänsklig minister.
Hon talar snabbt, väldigt snabbt och ger klara, koncisa svar. Inga stora visioner, men mycket påläst. Pressekreteraren, som liksom Jennie Nilsson har sin bakgrund i Kommunal, har tipsat om att jag borde lyfta fram hennes fackliga bakgrund, vilket jag också gör, för det är inte så vanligt att en minister har det.
När jag efter 40 minuter avslutar intervjun med att fråga om januariavtalet och punkt 20, det vill säga Las-frågan, som inte ligger på hennes bord, ger hon ett glasklart svar.
– Utan januariavtalet hade det funnits en kraftig majoritet i riksdagen för motioner om nedskärningar av både konflikträtten, medinflytandet och turordningsreglerna.

• Är det så vi ska se avtalet menar du?
– Ja, det är ur det perspektivet det måste ses. Vi har säkerställt att vi sitter vid förhandlingsbordet och att arbetsmarknadens parter har tillträde till det. Januariavtalet är ett bra avtal och det ger förutsättningar för att bedriva en bra politik framöver.

Vad en regering med stöd av en borgerlig majoritet skulle ha inneburit har hon själv erfarenhet av. Hon blev invald 2006 i riksdagen då den första moderatledda regeringen tillträdde. Som ledamot i arbetsmarknadsutskottet kämpade hon emot Reinfeldt-regeringens reformagenda som rullades ut på arbetsmarknadens område.
Nu är det en annan regering och det är tack vare januariavtalet.
– Kom ihåg att Stefan Löfven röstades bort av riksdagen i första omgången med 60 mot 40.

En socialdemokratisk punkt i januariavtalet är att minska klyftorna. Som landsbygdsminister är det den klyftan mellan land och stad som hon ska få bukt med. Det är hennes portfölj och som uppväxt i Hyltebruk, ett utpräglat brukssamhälle i Halland, dominerat av ett stort pappersbruk, har hon erfarenhet av vad det innebär.
– Jag har växt upp med det. Allt som jag har gjort har handlat om att bekämpa dessa klyftor.

Efter skolan började hon som vårdbiträde på ett nystartat demensboende i Hyltebruk, blev fackligt ombud, förhandlade och blev politiskt aktiv, eftersom – som hon säger – alla kommunalare borde vara politiskt aktiva.
– I kommunen väljer vi ju våra egna arbetsgivare, förklarar hon.
Men innan hon säger det har hon talat om sin väg från vårdbiträde till minister, som man måste kalla för en demokratisk klassresa, fortfarande möjlig i ett Sverige med en S-ledd regering. Hon hade tänkt börja plugga men det blev aldrig av, för det kom ständigt nya politiska uppdrag. Inget att klaga över, men så var det.
29 år gammal med två barn varav det yngsta bara ett halvår tackade hon ja till att bli kommunstyrelsens ordförande i Hylte kommun.
– Först sa jag nej för att jag var mammaledig, men så fick jag tryck på mig, eftersom vi hade en hög medelålder i kommunstyrelsen och det var väldigt mansdominerat på de tunga posterna och det hade jag haft mycket synpunkter på i valberedningsarbetet.
– Inte för egen del, lägger hon till, men jag tyckte att det måste bli bättre balans. Då sa de till mig att jag inte bara kan sitta och snacka om att det måste fram tjejer, att jag borde ta chansen när jag fick den. Och då tänkte jag att det är ju ändå bara ett vikariat och det är ju ändå lite coolt att kunna sitta på ålderdomshemmet och säga till barnbarnen att vet ni att en gång i tiden var mormor minsann kommunalråd i ett halvår.

Till en början var det inte heller tänkt att hon skulle ha posten en längre tid. Hon klarade utmaningen med hjälp av bland annat hennes syster som steppade in rätt mycket och lämnade och hämtade.
– Det här var i början på 2000-talet och Hylte kommun hade ett skenande budgetunderskott så vi stod inför en tuff uppgift. Vi var tvungna att sanera ekonomin och det lyckades vi med.

• Hur kom du in i riksdagen? Sa du att du var intresserad?
– Nej, så går det inte till i politiken, i varje fall inte för mig. Jag hade gett mig sjutton på att vända detta budgetunderskott i kommunen. Det gjorde ont men var nödvändigt och tog mycket kraft och energi.
– När listorna till riksdagen skulle sättas upp 2006 kom jag i en situation, då min son blev utsatt för att personal i skolan sa att han skulle hälsa elaka saker hem till sin mamma och där gick min gräns. Jag kan ta mycket och min dåvarande sambo kan ta mycket, men vi är vuxna, men det var inte min son.
Efter att hon hade fått ordning på kommunens ekonomi meddelade hon att hon klev av. Hon tänkte att nu räcker det.
– Nu lämnar jag över och det var senaste gången som jag tänkte börja plugga.

• Du tänkte sluta med politiken?
– Jag tänkte väl vara fritidspolitiker på en helt annan nivå och satsa på att utbilda mig.

• Vad tänkte du utbilda dig till?
– Jag var inne på att utbilda mig till en sådan där som jobbar med personal. Men då ringde de från valberedningen och sa att jag hade fått en massa nomineringar och frågade om jag kunde tänka mig att stå på riksdagslistan och då sa jag ja till det. Det kan jag väl, en Hyltebo får annars inte plats på listan, eftersom det är länets minsta kommun.
Varför har hon tagit dessa utmaningar? Hon säger att hon tidigt fick med sig hemifrån att man kan påverka saker och ting om man engagerar sig och inte bara sitter tyst eller bara råskäller för att allt är så fel.
– Engagera dig, tyck något, bidra! Det har jag fått med mig hemifrån.