Kjerstin blev doktor på styckares arbete

Nr 10/2015

I sju år hann Kjerstin Vogel jobba som styckare innan kroppen sade ifrån och hon tvingades att omskola sig. Först utbildade hon sig till sjukgymnast och sedan till ergonom och jobbade många år inom företagshälsovården. Nu har hon blivit medicine doktor.

Det är en ovanlig resa som Kjerstin Vogel gjort. Hon har doktorerat på styckares arbete. Saken är den att hon själv jobbat som styckare, började 1974 på Scan Väst i Göteborg direkt efter att ha gått livsmedelsteknisk linje på gymnasiet med inriktning på slakt och chark.

– Jag kom från en arbetarfamilj. Det var inte självklart att läsa vidare. Det var mer självklart att välja ett fysiskt arbete, säger hon och fortsätter:

– Vi vet ju, när vi ser hur det ser ut på universitet och högskolor, att det inte är så många från arbetarklassen som tar sig dit. Det handlar inte om att vi från arbetarklassen är mindre intelligenta eller har sämre läshuvud. Nej, vi tror oss inte om det och har inte samma uppbackning hemifrån.

Hon trivdes som styckare men drabbades av ett utmattningssyndrom i höger handled och kunde inte fortsätta inom yrket. Det ledde till att hon vidareutbildade sig. I många år jobbade hon som ergonom inom företagshälsovården och hjälpte styckare som fått besvär av arbetet. De kunskaper som hon samlat på sig har hon haft stor nytta av i sin forskning.

– Den bakgrund som jag har är väldigt ovanlig. Jag har en tyngd bakom det jag skriver, inte bara genom forskning utan genom de erfarenheter jag har skaffat mig i mitt yrkesliv. Det kände jag också när jag lade fram min avhandling.

Som hon själv skriver i förordet till sin avhandling så är hon ”nog den på ett svenskt universitet som vet mest om styckningsverksamhet.”

Vi sitter på en lunchrestaurang ute på Slakthusområdet i Stockholm. Hon är på ett mycket gott humör. Dagen innan har hon lagt fram sin avhandling och fått den godkänd av betygsnämnden.

– Det vore roligt om jag kunde inspirera andra till att ta steget och göra något annat. Livet kan vara fantastiskt om man bara vågar gå vidare. Goda arbetskamrater kan man finna över allt, det får man genom att själv vara en god kamrat.

Mål & Medel har genom åren  i flera artiklar rapporterat om hennes forskning.

Första åren ingick hon i ett forskningsprojekt som fokuserade på Arbetsmiljöverkets krav på styckningsanläggningarna att införa knivfritid, det vill säga att ingen fick stycka i mer än sex timmar.

Därefter har hon ägnat sig åt knivskärpa och styckningshastighet. Det är denna forskning som fått störst utrymme i avhandlingen.

För att riktigt understryka knivens betydelse så hade hon med sig en styckarkniv som hon höll upp för allmän beskådan när hon presenterade sin avhandling, inget direkt vanligt inslag i den akademiska världen.

– Med vassa knivar så minskar man belastningen. Det är ett av de viktigaste kraven, som jag kommit fram till i min avhandling, att alla ska ha en vass kniv att arbeta med, förklarar hon.

Kjerstin Vogel har haft nära kontakt med både arbetsgivare och styckare i sin forskning. Hon har också haft ett gott samarbete med fackligt aktiva.

– Självklart ska facket vara med. Forskning får inte ske helt och hållet på företagets villkor utan måste även ske utifrån de anställdas villkor, säger hon.

Det som hon nu vill bidra med är kunskaper som gör att styckarna får ett bättre arbetsliv och inte blir utslitna i förtid. Det är fortfarande så att det inte är många som orkar jobba fram till pension.

– Det har blivit bättre sedan jag började som styckare. Absolut, men det är inte tillräckligt bra. Det är fortfarande så att slaktare och styckare ligger högst i arbetsskadestatistiken.

Hon är kritisk till att arbetet fortfarande utförs på ackord. Hon anser att det är något mycket otidsenligt. Hon tror att ackordet är på väg bort men tillstår samtidigt att det inte är någon lätt sak, det är lika svårt som att få en atlantångare att vända.

– För många är lönen det som ger arbetet innehåll. Det går inte bara att ta bort ackordet utan att ge något annat istället.

Det hon kunnat visa i sin forskning är att det är fullt möjligt att sänka takten och satsa på kvalité istället för kvantitet, att det lönar sig i längden.

– Det finns en risk att man jobbar i ett så pass högt tempo att man inte klarar av att hålla kvalitén. När vi mätte så var det så. Är det dyrt nötkött så handlar det om mycket pengar som går förlorade.

Hon framhåller också i avhandlingen den uttalade yrkesstolthet som finns bland styckarna, att de vill göra ett bra jobb. Hon tror inte att företagen fullt ut inser detta, hur värdefull denna stolthet är.

Hon har svårt att förstå de företag som hyr in styckare istället för att tillsvidareanställa.

– Det jag sett är att företagen går ifrån att ta in inhyrda. Man ser en fördel med att anställa. Ska man ha medarbetare, som är ett sådant modernt ord, så måste de finnas i den egna organisationen, är man inhyrd så känner man inte samma lojalitet.

Hon skulle varit klar med sin avhandling redan i februari 2014 men råkade våren 2013 ut för en allvarlig bilolycka som gjorde att arbetet blev fördröjt. Det var under en studieresa till Nya Zeeland som hon skadades svårt.

– Jag var på väg tillbaka i bil från en intervju när jag blev rammad av en lastbil. Jag som arbetat med rehabilitering blev själv ett rehabiliteringsärende. Jag plågas av värk och äter en hel del smärtstillande medicin. Jag har verkligen försökt att komma tillbaka helt men det har inte gått och jag har idag halv sjukersättning.

Hon berättar att det därför var en del pauser under disputationen. Det var för att hon skulle orka med dagen.

– Ett ögonblicksverk som påverkar resten av livet. Inte så att jag är bitter, jag har accepterat att det är så här och så har jag anpassat mig utifrån de begränsningar jag har.

Hon jobbar nu halvtid, är tillbaka på sitt gamla jobb som ergonom på Avonova.

– Jag gör riskanalyser och håller i förändringsarbete. Det är ju det som är det viktiga, att man utnyttjar de kunskaper som jag har, säger Kjerstin Vogel.