Patriarkatet stärker sitt grepp i en av
Indiens progressiva delstater, Kerala

Klockan sex är ett magiskt klockslag i Kerala. Då går solen ner och gator och torg töms på kvinnor. Det är så livet fungerar i södra Indien; män för sig och kvinnor för sig, och efter klockan sex ska ”det andra könet” vara hemma.

[Ur nummer: 02/2008] Först lägger man inte märke till principen. Det är männen man ser, de är så många, i olika åldrar, håller varandra i hand som ett tecken på vänskap, rör sig i grupper. Därefter konstaterar man att det stämmer. Det är som den indiska fackföreningen för kvinnor i den informella sektorn, Sewa, säger: Samhället är fullkomligt könsuppdelat. Och kvinnor har gjorts osynliga.

Fackförening för endast kvinnor
I en gränd inte så långt från den tätt trafikerade Mahatma Gandhi Road i delstatshuvudstaden Trivandrum ligger Sewas kontor. Det är välorganiserat och behagligt lugnt. Att det är en fackförening endast för kvinnor innebär inte att det är något kvinnohus med mansförbud. På kontoret rör sig också män. En trappa upp sitter kvinnor på golvet i ett möte.
Sonia George, engelsktalande koordinator i 20-årsåldern, säger att situationen är mycket patetisk.
– Kvinnorna har gjorts så gott som osynliga i det offentliga livet. Det finns bara en kvinnlig minister i Kerala. Fackföreningarna består i stort sett bara av män i ledande ställning. Attityden till kvinnors kroppar är negativ. Våldet mot kvinnor ökar. Tidningarna skriver om trakasserier, attacker, våldtäkter.
Hon förklarar att kvinnors situation i Kerala är motsägelsefull. Delstaten är känd för den höga andelen läs- och skrivkunniga och en väl utbyggd hälso- och sjukvård som kvinnorna också kunnat dra nytta av.
Själv ger hon ett starkt och mycket kompetent intryck, är universitetsutbildad, skriver på en doktorsavhandling om kvinnors jobb inom olika sektorer.
Hon säger att hon är ett undantag. Den organiserade arbetsmarknaden är i huvudsak männens bastion. Endast 10-15 procent av kvinnorna i delstaten har kommit ut ur hemmen för att jobba. Kvinnornas jobb finns i den informella sektorn; de är egenanställda säljare på gatorna, hembiträden, barnskötare, hemsamariter i familjer, jobbar i matkantiner, hämtar sopor.
Sewa håller i utbildningar för jobb som går att utföra utanför hemmet. Det sker i byarna. Viktigt är att rena och bära vatten. Många är ensamstående med barn. Andra är änkor. De har ingen som kan försörja dem, ingen jord att odla på.

Könsuppdelat på bussen
Kvinnorna reser också med bussar in till Trivandrum för att arbeta. Även på bussen är det könsuppdelat. Kvinnor ska sitta längst fram, män längst bak. Den som sätter sig fel blir tillrättavisad.
Det är ändå en stor förändring av kvinnornas liv i Kerala att kunna röra sig utanför hemmet för att arbeta. Ofta är det nödvändigt att övertyga männen om att släppa taget om sina kvinnor.
– Den sista dagen på våra utbildningar kallar vi på männen eller den manliga familjemedlemmen som utövar kontroll och talar om vad det är frågan om för jobb. Ofta räcker det att klargöra att det sker i Sewas regi för att mannen ska känna sig trygga och låta kvinnan få sin frihet.
Sewa är en fackförening för de informella, de som utför arbeten som ännu inte reglerats och blivit officiellt erkända av staten. Medlemmarna diskuterar lönerna och kommer överens om en nivå som de därefter kräver när de säljer sina tjänster. En dags arbete i familj kostar 80 rupier (16 kronor), dessutom betalar de själva in en liten socialförsäkrings premie på 3 rupier. Den som köper tjänsten betalar samma premie. Vid sjukdom betalas den tillbaka gånger antal arbetade dagar.
– Traditionella fackföreningar har svårt att organisera dem som befinner sig inom den informella sektorn. Vi vill göra dem synliga, det är vår huvuduppgift. Vi vill att kvinnorna som arbetar inom denna sektor ska bli erkända och få sina rättigheter respekterade.
Lite försenad anländer Nalini Nayak, Sewas generalsekreterare i Kerala. Hon jobbade tidigare i de små yrkesfiskarnas fackförening, men slutade år 2000 för att hon tyckte att männen bestämde för mycket. Hon talar om patriarkat, gamla maktstrukturer som dröjer kvar.
* Är det kopplat till religion?
– Nej, det är det inte, inte alls. Det är en patriarkalisk tradition. Även bland det utbildade skiktet är kvinnor behandlade som andra klassens människor. Kvinnor hålls för sig, sitter för sig. Inom politiken finns nästan inga kvinnor.
* Är ni inte ute efter klockan sex?
– Vi är det, säger Nalini Nayak. Och männen kan vara horribla om man rör sig ute på kvällen. Det känns som att situationen blivit sämre.
* Varför?
– Jag tror att det beror på att det finns mycket få arbetstillfällen i Kerala och att det finns mycket alkoholism, det gör att våldet tilltar. Det finns inget socialt drickande. Det är männen som dricker och de gör det inte hemma. De dricker på små ställen med utskänkningstillstånd. Dessa ställen är lätta att upptäcka, det brukar bildas folksamlingar utanför dem.
Det är en märklig dubbelmoral. Alkohol får varken säljas eller serveras på andra ställen än i de få lokaler som har utskänkningstillstånd. På de flesta restauranger går det ändå att beställa öl, många gånger sprit, men serveringen sker i smyg. Det innebär att flaskorna ställs på golvet, och det är inte ovanligt att de lindas in i tidningspapper för att innehållet ska döljas.
*Samtidigt är Kerala en progressiv stat, eller?
– Det ska vara det. Vi förnekar inte att det gjorts framsteg inom utbildning, men inte på detta område.
Det sker ändå en förändring som är positiva på det nationell nivå. En statlig reform, ”Peoples planning”, ska garantera att kvinnorna får 33 procent av de politiska uppdragen på det lokala planet.